Plötsligt en varm sommarmorgon skär några sträva ”spihzz” genom luften. Högt upp i skyn flyger några tättingar i lätt guppande flykt mot söder, och det är från dessa som locklätet kommer. Det är trädpiplärkor, och trots att sommarvärmen är påtaglig, är de redan på väg mot vinterkvarteren i Afrika.
Trädpiplärkan är en av landets talrikaste häckfåglar. Bokverekt ”Fåglarna i Sverige – antal och förekomst” uppskattar beståndet till 2,4 miljoner par. Det skulle innebära att det inför höstflyttningen finns drygt tio miljoner trädpiplärkor i landet (beräknat utifrån att de häckande fåglarna får i genomsnitt mellan två och tre ungar per par). Samma bokverk placerar också trädpiplärkan på plats sex i listan över landets talrikaste häckfåglar.
Trädpiplärkan hör också till de relativt få fågelarter som förekommer över i princip hela landet. Den saknas enbart i trädlösa områden, det vill säga på jordbruksslätterna, kalfjället och i ytterskärgårdar. I Svensk Fågeltaxerings inventeringar av så kallade fasta standardrutter är den påträffad i cirka 650 av de totalt 716 rutterna! Det är inte många andra arter som matchar detta.
Men lika väl spridd som trädpiplärkan är, lika dåligt känd är den för gemene man/kvinna. Det är verkligen en doldis som inte gör mycket väsen av sig, bortsett från de hösttecken som initierade nu hör från skyn och sången på häckningsplatserna i öppna skogsmiljöer. Men känner man sången är den desto mera påfallande. Trädpiplärkan är en av de fågelarter som frekvent tillämpar sångflykt. Från en sittplats i ett träd eller en buske stiger den uppåt, något som Erik Rosenberg målande beskriver i boken ”Fåglar i Sverige”:
”. . . när han stämmer upp flyger han med hastiga vingslag snett uppåt i luften, varefter han med styva vingar och högt hållen stjärt – han ser alldeles ut som en papperssvala – under sång sakta svävar ner till en sittplats igen. Sången är en spelliknande upprepning av olika surrande, sirrande, hastigt omkastade strofer med inlägg av långsammare tongångar, som mot slutet bli mycket utdragna och smäktande.”
Trädpiplärkan anländer till oss först i slutet av april eller i maj månad, och merparten lämnar landet under augusti. Det är alltså bara tre–fyra månader de tillbringar hos oss. Färden går i sydlig–sydvästlig riktning ner genom Europa mot övervintringsområdet i tropiska Västafrika. För de fågelskådare som varit i Gambia för att se på fågel vintertid har trädpiplärkans sträva lockläte varit något av en följeslagare i många olika miljöer. Populationer från östra Europa övervintrar i Östafrika, medan fåglar från västra Sibirien flyttar till Indien.
Det finns ännu inga svenska (eller ens nordiska) återfynd av ringmärkta trädpiplärkor från vinterkvarteren – det sydligaste är en svensk fågel som påträffades långt söderut i Algeriet under vårflyttningen. Men spridningen av återfynd under flyttningen pekar mot att våra nordiska trädpiplärkor finns i Västafrika. Denna spridning antyder också att trädpiplärkan är en ganska tuff flygare som korsar Sahara på bred front såväl höst som vår.
(AW)
När trädpiplärkan flyger längre sträckor drar den, likt många andra tättingar, in vingarna för att minska luftmotståndet och spara energi. Det ger fåglarna en lätt guppande flykt. Foto: Mikael Arinder/Skånska bilder
