Månadens fågel 2025 – upptäck en ny art varje månad!
Under 2025 lyfter vi fram en fågelart varje månad genom inlägg fyllda med spännande fakta. Kanske känner du redan till en del om arten – men vi hoppas också kunna ge dig ny kunskap! Följer du oss på sociala medier? Där hittar du ”Månadens fågel” och annan aktuell information.
Vad gör ormvråkarna längs vägarna?
Sverige har drygt 30 000 par häckande ormvråkar. Om vi antar att dessa par får i genomsnitt en unge på vingarna, kommer det i slutet av sommaren att finnas cirka 90 000 ormvråkar i landet. De allra flesta av dessa, omkring 90 procent, ska nu under hösten flytta ut ur landet för att tillbringa vintern på den europeiska kontinenten. Kvar i landet över vintern blir drygt 10 000 ormvråkar.
De övervintrande ormvråkarna var förr koncentrerade till Sydsverige, men i takt med att vintrarna blivit mildare, har vråkarna fått möjlighet att stanna längre norrut. Överallt söker de sig vintertid till öppna områden, gärna i närheten av vägar där vi ser dem sittande på staket eller stolpar.
I detta sammanhang infinner sig två frågor: Varför sitter ormvråkar så ofta intill vägar och varför ser de så olika ut?
Svaret på den första frågan är inte att de väntar på att något djur ska bli överkört så att de får sig en lätt måltid. Detta är vad många tror, men det stämmer alltså inte. Anledningen är i stället att ormvråkarna spanar efter sorkar i vägrenarna. Där får gräset växa sig lite högre än på omgivande marker, något som lockar sorkar.
Svaret på den andra frågan är svårare. Inte ens fågelforskarna vet säkert varför ormvråken varierar så mycket i utseende, från nästan helvita till mycket mörka. Men ljusa ormvråkar är vanligast i lövskogsdominerade trakter i södra Sverige, medan de saknas nästan helt längre norrut. Det har också visat sig att en ljus individ helst bildar par med en annan ljus, liksom att mörka söker sig till mörka. Men ingen regel utan undantag. Det finns även par som består av en ljus och en mörk ormvråk.
Några få andra svenska fågelarter varierar också stort i utseende. Det gäller bivråk, brushane och kustlabb. Hos i stort sett alla andra arter är variationen mycket liten när det gäller kön och ålder, åtminstone i våra ögon.
Anders Wirdheim
Som en liten gås
Det är inte så många fåglar som har möjlighet att tillgodogöra sig näring ur gräs. Fåglar kan inte som många klövdjur tugga om maten gång på gång, dvs idissla. Inte heller äter de som harar och kaniner sin egen spillning för att få ut all näring.
Trots detta finns det fåglar vars huvudföda under stora delar av året är just gräs. Framför allt gäller detta gäss, men även bläsanden går upp på land för att beta. Ekologiskt kan den då sägas fungera som en liten gås.
Bläsanden är en nordligt häckande art, men nu i september fylls syd- och mellansvenska fågelsjöar av rastande bläsänder på väg till vinterkvarteren. Vid denna tid på året gör de inte skäl för sitt namn. Den bläs som pryder hannarnas panna under vinter och vår är borta, och såväl huvud som kropp är enhetligt varmt rödbruna hos både hannar och honor. Denna varma färg gör att de skiljer ut sig från andra så kallade simänder som oftast har en blekare brun färg vid denna årstid.
Bläsanden hör till de fågelarter som gått starkt tillbaka i Sverige under senare tid. Enbart under de senaste 15 åren beräknas det häckande beståndet ha halverats, från cirka 34 000 par till 17 000 par. Utvecklingen är likartad i Finland, och det mesta tyder på att anledningen till tillbakagången är att de får färre ungar nu jämfört med tidigare. Vad det sedan beror på vet vi inte, men en möjlighet är att bläsanden sommartid missgynnas av att klimatet blivit varmare. Det är som sagt en nordlig art vars häckningsområde sträcker sig ända upp till Ishavet.
Men samtidigt som bläsanden går tillbaka som häckande art, har den ökat markant under vintern i södra Sverige. Förr var den sparsam som övervintrare. Men dagens milda vintrar gör att stora mängder kan stanna kvar, särskilt i sydvästra Skåne. Det är inte populärt i alla läger eftersom dessa bläsänder mer än gärna betar av böndernas höstsådda grödor.
Anders Wirdheim
En försmak av höst
Egentligen är det lite sorgligt, men jag tycker om att höra de vassa locklätena från gulärlor uppe i skyn. Det sorgliga är att dessa läten förebådar hösten. Gulärlorna är på väg söderut redan i augusti, men så har de också en lång resa framför sig. Vinterkvarteren ligger i västra Afrika söder om Sahara.
Vi har två underarter av gulärla i Sverige, en sydlig och en nordlig. De båda har av allt att döma invandrat från olika håll efter istiden, den sydliga från söder och den nordliga från öster. De skiljer sig åt i utseendet. Hannarna hos den sydliga har grått huvud med ett tydligt vitt streck över ögat. Detta streck saknas hos den nordliga som dessutom har sotsvarta kinder. De båda formernas honor är däremot mycket lika varandra.
Länge var den sydliga knuten till betesmarker och strandängar i Götaland och södra Svealand, men numera hittar vi den även i rapsfält. Medan den förr lyste som ett gult bloss på gröna ängar, kan den vara svår att hitta i de blommande rapsfälten. Den nordliga underarten är både talrikare och har ett bredare val av biotoper. Från norra Svealand och norrut kan man möta den på allt från jordbruksmark och stränder till myrar och gles fjällbjörkskog. Av landets cirka 420 000 par gulärlor hör omkring 95 procent till den nordliga formen.
Gulärlan hör till de fåglar som gärna söker upp betande kreatur. Anledningen är att djuren både drar till sig och skrämmer upp allehanda småkryp. Snabbt reagerar gulärlorna och via en rusch på marken eller ett hopp upp i luften, snappar de åt sig krypen. Här hos oss är det nötkreatur, hästar eller får som följs. I tropiska Afrika kan det lika gärna vara antiloper, zebror eller bufflar.
Att gulärlan av många förknippas med augusti beror främst på dess lockläte. Under dagar med bra flyttningsväder ljuder dess vassa och genomträngande ”psit” från skyn och förkunnar att snart är det höst.
Anders Wirdheim
Kärrsnäppans liv och bevarande
I fåglarnas värld kommer hösten tidigt, i alla fall för vissa arter. Redan innan sommaren har börjat på allvar kan man se honor av några vadarfåglar dra söderut. Skogssnäppa, svartsnäppa och storspov är några exempel. De följs under högsommaren av flera andra arter, och den allra talrikaste på våra stränder är den lilla kärrsnäppan.
Merparten av individerna som rastar i flockar på tångbankar och gyttjiga stränder har sina häckningsplatser uppe på tundran. Men kärrsnäppan häckar även i de svenska fjällen, och där går det ganska bra för den. Det svenska beståndet av den nordliga underarten har i det närmaste dubblerats under 2000-talet, till drygt 30 000 par.
Betydligt sämre ser det ut för den sydliga underarten av kärrsnäppa. Den häckade tidigare på strandängar och i våtmarker över en stor del av södra Sverige. Idag återfinns den endast på Öland samt på en plats i sydvästra Skåne.
För att rädda kvar den sydliga kärrsnäppan, och för att bevara betade och fuktiga strandängar, har BirdLife Sverige ett projekt tillsammans med Nordens Ark. Snäppornas ägg kläcks i maskin och ungarna föds upp skyddade från rovdjur. Läs mer om detta på sydligkarrsnappa.se
Viktigast i sammanhanget är ändå att det återskapas rätt miljöer för fåglarna. I de sydliga kärrsnäppornas fall handlar det som sagt om fuktiga strandängar med lagom hårt bete av kreatur. Det måste finnas tillräckligt högt gräs där de kan gömma sina bon.
Anders Wirdheim
Kornknarren – en sommarvän vi förlorat
För hundra år sedan var kornknarrens spel näst intill synonymt med svenska försommarnätter. I det gamla Bondesverige hördes det taktfasta ”ärrp-särrp” snart sagt överallt från ängar och klövervallar. Det var också detta läte som inspirerade Carl von Linné att ge kornknarren det vetenskapliga artnamnet crex.
Likt andra fåglar som hörs betydligt mer än de ses satte kornknarren folkfantasin i rörelse. Även om lätet var välbekant, visste man ytterst lite om själva fågeln. En som fascinerades mycket av kornknarren var August Strindberg. Han hade, utifrån information som han läst sig till, fått uppfattningen att kornknarren inte kunde flyga. Det fick Strindberg att tro att den vandrade till och från vinterkvarteren i Afrika, såvida den inte sov vintersömn i Sverige.
I ett brev till sin vän konstnären Carl Larsson skrev Strindberg spekulerar han kring kornknarren: ”Hur kan han gå över Öresund utan att begagna ångbåt eller färja det begriper jag inte, och tåget över Alperna har han inte lärt av Hannibal eller Napoleon. Han lär nämligen vandra till Afrika!”
Idag vet vi att kornknarren är en utmärkt flygare och forskning har visat att den flyttar ganska långt söderut i Afrika, till områden söder om ekvatorn.
Men idag är kornknarren långt ifrån lika vanlig som förr. Den har i stället minskat markant. I en ny bok som kommer i slutet av sommaren beräknas det totala svenska beståndet till endast cirka 800 par, vilket innebär mer än en halvering jämfört med läget för bara 15 år sedan. En viktig anledning till att det går dåligt för kornknarren är att gräset på vallarna i jordbrukslandskapet slås mycket tidigare idag än förr.
Anders Wirdheim
Näktergalen – nattens kraftfulla sångare
Tofsvipan – vårens bullrande budbärare
Vissa fåglar har mer än andra förmåga att väcka känslor hos människor. Ett exempel är koltrasten med sin sång under vårkvällarna. Ett annat exempel var, åtminstone tidigare, tofsvipan som med sitt bullrande flyktspel berättar att vintern övergått i vår. Men det blir tyvärr allt färre som får möjlighet att se och höra när tofsvipehannen tumlar omkring i luften med dunkande vingslag för att attrahera en hona. Tofsvipan hör nämligen till de fåglar som minskar mest i Sverige. Från 2010 fram till nu har närmare 40 procent av de svenska tofsviporna försvunnit. Vi räknar med cirka 38 000 par jämfört med 63 000 för 15 år sedan och kanske uppemot 120 000 par för 50 år sedan.
Utvecklingen är dyster och handlar om att tofsvipan inte trivs på dagens väldränerade och intensivt odlade åkrar. Men det finns ljuspunkter i mörkret. Tofsvipan hör nämligen till de fågelarter som gärna etablerar sig vid nyanlagda eller återskapade våtmarker. Där är den omgivande marken tillräckligt fuktig för att hysa de små maskar och andra kryp som både de vuxna viporna och dess ungar är beroende av.
Beroendet av fuktig mark är en viktig anledning till att tofsvipan anländer tidigt på våren, innan markerna torkat upp för mycket. Förr fanns sådana marker här och var i jordbrukslandskapet, men i takt med att odlandet blivit allt mer rationellt har vipans gamla marker blivit för torra.
Som de flesta andra vadarfåglar lägger tofsvipan fyra ägg i en enkel bobale. Äggen är päronformade och ligger med spetsarna inåt. I södra Sverige ligger många vipor och ruvar redan i början av april. Längre norrut kan det dröja in i maj. När ungarna kläcks efter cirka fyra veckor är de tillräckligt utvecklade för att leta mat på egen hand. Föräldrarna står för både vakthållning och skydd mot besvärligt väder.
Anders Wirdheim
Gråspett – en grå eminens
När vintern börjar övergå i vår har man i stora delar av landet möjlighet att njuta av gråspett på två olika sätt. Den hör hela vintern till de hackspettar som gärna kommer fram till fågelmatningar, särskilt om det bjuds talg eller annat animaliskt fett. Men det är också nu som gråspettarna börjar muta in sina revir. Det gör de delvis genom att trumma likt andra hackspettar men framför allt genom att ropa. Detta rop påminner om gröngölingens, men medan gröngölingens spelläte kan upplevas som gällt och nästan påstridigt, är gråspettens mer melodiskt och mjukt avtagande mot slutet.
För södra Sveriges fågelskådare är gråspetten oftast enbart en dröm. Man måste ta sig en bra bit norrut i Sverige för att få uppleva den. Den är en sällsynthet i Götaland och det är först i Norrland som den blir lite talrikare. Faktum är att den nog är vanligare än vad man kan tro. Stora delar av året är den som en grå eminens som verkar utan att göra mycket väsen av sig. Likt gröngölingen tillbringar den mycket tid på marken, letande efter myror, och med sina gröna och grå nyanser undgår den lätt upptäckt.
Det verkar gå ganska bra för gråspetten i Sverige. De årliga inventeringar, som görs för att vi ska kunna följa fågelfaunans utveckling, pekar på en ganska stadig ökning hittills under 2000-talet. Det svenska beståndet uppskattas nu till cirka 2400 par. Även om man kan träffa på gråspetten hela vägen från norra Svealand till övre Norrland, är Hälsingland det landskap som har den tätaste stammen, närmare 700 par enligt de senaste beräkningarna.
Och som sagt: Det är nu under vårvintern som man lättast kan stifta bekantskap med denna hackspett. Kolla gärna vid fågelmatningar med talg och lyssna efter den mjukt fallande ramsa som kan beskrivas som kly kly kly kly, nästan bortdöende på slutet.
Anders Wirdheim
Steglits – färggrann och framgångsrik
Nu under vintern är det många som haft besök av steglitser vid sina fågelmatningar, ofta en hel liten flock. Därför kan det kanske kännas märkligt att detta är en ganska ny företeelse hos oss i Sverige. För även om steglitsen varit känd i landet sedan 1500-talet, är det först under de senaste 30 åren som den låtit sig lockas av utlagda frön.
Innan dess såg man bara steglitser vintertid på vinterståndare av tistlar, kardborrar och en del andra växter. De första rapporterna om steglitser på fågelbord kom från Mälardalen under 1990-talet. Därefter har beteendet spridit sig samtidigt som steglitsen har ökat i antal och utvidgat sitt utbredningsområde ett bra stycke norrut. Under årets Vinterfåglar inpå knuten rapporterades steglitser så långt norrut som i Piteå och Kalix i Norrbotten.
Även om steglitsen mycket väl klarar den svenska vintern, tror fågelforskarna att det i första hand är klimatförändringarna som är orsak till att den blivit nästan 15 gånger talrikare i Sverige sedan millennieskiftet. Den hör nämligen till de fåglar som trivs när somrarna blir varmare.
Steglitsens vackra färger och kvittrande sång gjorde att den förr var populär som burfågel, främst längre söderut i Europa men även här i Sverige. Det har också förekommit avel för att få fram särskilt vackra eller skönsjungande individer.
De vackra färgerna gjorde även steglitsen populär som motiv för konstnärer. Konstvetaren Karolina Nilsson har skrivit en hel serie om denna lilla fågels färd genom konsthistorien (https://livetochkonsten.se/steglitsen-i-konsten-1/). Efter duvan är steglitsen den särklassigt vanligaste fågeln i kristen konst, från senmedeltid ända fram till ganska nyligen. Av alla fåglar i den kristna konsten (utöver duvan) utgör steglitsen drygt 75 procent!
Anders Wirdheim
Den folkkära koltrasten
Koltrasten står högt i kurs hos svenska folket. Det beror inte enbart på att dess sång förmedlar vårens ankomst, den är också en vanlig fågel i våra samhällen och en välkommen gäst vid fågelmatningarna. Därför är det inte alls konstigt att den vid två tillfällen röstats fram som Sveriges nationalfågel. Men det bör kanske påpekas att koltrastens etablering i samhällen är en ganska sen företeelse – ännu för drygt 100 år sedan betraktades den som en utpräglad skogsfågel.
Vintertid är koltrasten vanlig i främst sydligaste Sverige, men fågelräkningen Vinterfåglar inpå knuten har visat att den även är särskilt talrik vid fågelmatningar på Gotland och i Stockholmstrakten. Vad som lockar koltrastar att stanna i huvudstadsregionen vet vi inte.
Denna fågelräkning, som nu pågått i 20 år, har också visat att koltrastarna anpassat sig till klimatförändringarna och börjat övervintra allt längre norrut. En majoritet av de svenska koltrastarna lämnar fortfarande landet under hösten för att tillbringa vintern i Västeuropa, men återfynd av ringmärkta fåglar bekräftar att tyngdpunkten för vintervistelsen förskjutits norrut under senare årtionden.
Men allt är inte frid och fröjd när det gäller koltrasten. En sjukdom, orsakad av ett myggburet så kallat usuntuvirus, har visat sig drabba koltrastar värre än andra fåglar. Sjukdomen uppmärksammades först i Tyskland men spred sig under förra året även till Danmark. Än har inget fall konstaterats i Sverige, men med tanke på den snabba spridningen längre söderut, är det kanske bara en tidsfråga innan den även når Sydsverige.
Vi får hoppas att det inte blir så, för koltrasten kan som få andra fåglar värma frusna vintersjälar!