Månadens fågel 2025 – upptäck en ny art varje månad!
Under 2025 lyfter vi fram en fågelart varje månad genom inlägg fyllda med spännande fakta. Kanske känner du redan till en del om arten – men vi hoppas också kunna ge dig ny kunskap! Följer du oss på sociala medier? Där hittar du ”Månadens fågel” och annan aktuell information.
Tofsvipan – vårens bullrande budbärare
Vissa fåglar har mer än andra förmåga att väcka känslor hos människor. Ett exempel är koltrasten med sin sång under vårkvällarna. Ett annat exempel var, åtminstone tidigare, tofsvipan som med sitt bullrande flyktspel berättar att vintern övergått i vår. Men det blir tyvärr allt färre som får möjlighet att se och höra när tofsvipehannen tumlar omkring i luften med dunkande vingslag för att attrahera en hona. Tofsvipan hör nämligen till de fåglar som minskar mest i Sverige. Från 2010 fram till nu har närmare 40 procent av de svenska tofsviporna försvunnit. Vi räknar med cirka 38 000 par jämfört med 63 000 för 15 år sedan och kanske uppemot 120 000 par för 50 år sedan.
Utvecklingen är dyster och handlar om att tofsvipan inte trivs på dagens väldränerade och intensivt odlade åkrar. Men det finns ljuspunkter i mörkret. Tofsvipan hör nämligen till de fågelarter som gärna etablerar sig vid nyanlagda eller återskapade våtmarker. Där är den omgivande marken tillräckligt fuktig för att hysa de små maskar och andra kryp som både de vuxna viporna och dess ungar är beroende av.
Beroendet av fuktig mark är en viktig anledning till att tofsvipan anländer tidigt på våren, innan markerna torkat upp för mycket. Förr fanns sådana marker här och var i jordbrukslandskapet, men i takt med att odlandet blivit allt mer rationellt har vipans gamla marker blivit för torra.
Som de flesta andra vadarfåglar lägger tofsvipan fyra ägg i en enkel bobale. Äggen är päronformade och ligger med spetsarna inåt. I södra Sverige ligger många vipor och ruvar redan i början av april. Längre norrut kan det dröja in i maj. När ungarna kläcks efter cirka fyra veckor är de tillräckligt utvecklade för att leta mat på egen hand. Föräldrarna står för både vakthållning och skydd mot besvärligt väder.
Anders Wirdheim
Gråspett – en grå eminens
När vintern börjar övergå i vår har man i stora delar av landet möjlighet att njuta av gråspett på två olika sätt. Den hör hela vintern till de hackspettar som gärna kommer fram till fågelmatningar, särskilt om det bjuds talg eller annat animaliskt fett. Men det är också nu som gråspettarna börjar muta in sina revir. Det gör de delvis genom att trumma likt andra hackspettar men framför allt genom att ropa. Detta rop påminner om gröngölingens, men medan gröngölingens spelläte kan upplevas som gällt och nästan påstridigt, är gråspettens mer melodiskt och mjukt avtagande mot slutet.
För södra Sveriges fågelskådare är gråspetten oftast enbart en dröm. Man måste ta sig en bra bit norrut i Sverige för att få uppleva den. Den är en sällsynthet i Götaland och det är först i Norrland som den blir lite talrikare. Faktum är att den nog är vanligare än vad man kan tro. Stora delar av året är den som en grå eminens som verkar utan att göra mycket väsen av sig. Likt gröngölingen tillbringar den mycket tid på marken, letande efter myror, och med sina gröna och grå nyanser undgår den lätt upptäckt.
Det verkar gå ganska bra för gråspetten i Sverige. De årliga inventeringar, som görs för att vi ska kunna följa fågelfaunans utveckling, pekar på en ganska stadig ökning hittills under 2000-talet. Det svenska beståndet uppskattas nu till cirka 2400 par. Även om man kan träffa på gråspetten hela vägen från norra Svealand till övre Norrland, är Hälsingland det landskap som har den tätaste stammen, närmare 700 par enligt de senaste beräkningarna.
Och som sagt: Det är nu under vårvintern som man lättast kan stifta bekantskap med denna hackspett. Kolla gärna vid fågelmatningar med talg och lyssna efter den mjukt fallande ramsa som kan beskrivas som kly kly kly kly, nästan bortdöende på slutet.
Anders Wirdheim
Steglits – färggrann och framgångsrik
Nu under vintern är det många som haft besök av steglitser vid sina fågelmatningar, ofta en hel liten flock. Därför kan det kanske kännas märkligt att detta är en ganska ny företeelse hos oss i Sverige. För även om steglitsen varit känd i landet sedan 1500-talet, är det först under de senaste 30 åren som den låtit sig lockas av utlagda frön.
Innan dess såg man bara steglitser vintertid på vinterståndare av tistlar, kardborrar och en del andra växter. De första rapporterna om steglitser på fågelbord kom från Mälardalen under 1990-talet. Därefter har beteendet spridit sig samtidigt som steglitsen har ökat i antal och utvidgat sitt utbredningsområde ett bra stycke norrut. Under årets Vinterfåglar inpå knuten rapporterades steglitser så långt norrut som i Piteå och Kalix i Norrbotten.
Även om steglitsen mycket väl klarar den svenska vintern, tror fågelforskarna att det i första hand är klimatförändringarna som är orsak till att den blivit nästan 15 gånger talrikare i Sverige sedan millennieskiftet. Den hör nämligen till de fåglar som trivs när somrarna blir varmare.
Steglitsens vackra färger och kvittrande sång gjorde att den förr var populär som burfågel, främst längre söderut i Europa men även här i Sverige. Det har också förekommit avel för att få fram särskilt vackra eller skönsjungande individer.
De vackra färgerna gjorde även steglitsen populär som motiv för konstnärer. Konstvetaren Karolina Nilsson har skrivit en hel serie om denna lilla fågels färd genom konsthistorien (https://livetochkonsten.se/steglitsen-i-konsten-1/). Efter duvan är steglitsen den särklassigt vanligaste fågeln i kristen konst, från senmedeltid ända fram till ganska nyligen. Av alla fåglar i den kristna konsten (utöver duvan) utgör steglitsen drygt 75 procent!
Anders Wirdheim
Den folkkära koltrasten
Koltrasten står högt i kurs hos svenska folket. Det beror inte enbart på att dess sång förmedlar vårens ankomst, den är också en vanlig fågel i våra samhällen och en välkommen gäst vid fågelmatningarna. Därför är det inte alls konstigt att den vid två tillfällen röstats fram som Sveriges nationalfågel. Men det bör kanske påpekas att koltrastens etablering i samhällen är en ganska sen företeelse – ännu för drygt 100 år sedan betraktades den som en utpräglad skogsfågel.
Vintertid är koltrasten vanlig i främst sydligaste Sverige, men fågelräkningen Vinterfåglar inpå knuten har visat att den även är särskilt talrik vid fågelmatningar på Gotland och i Stockholmstrakten. Vad som lockar koltrastar att stanna i huvudstadsregionen vet vi inte.
Denna fågelräkning, som nu pågått i 20 år, har också visat att koltrastarna anpassat sig till klimatförändringarna och börjat övervintra allt längre norrut. En majoritet av de svenska koltrastarna lämnar fortfarande landet under hösten för att tillbringa vintern i Västeuropa, men återfynd av ringmärkta fåglar bekräftar att tyngdpunkten för vintervistelsen förskjutits norrut under senare årtionden.
Men allt är inte frid och fröjd när det gäller koltrasten. En sjukdom, orsakad av ett myggburet så kallat usuntuvirus, har visat sig drabba koltrastar värre än andra fåglar. Sjukdomen uppmärksammades först i Tyskland men spred sig under förra året även till Danmark. Än har inget fall konstaterats i Sverige, men med tanke på den snabba spridningen längre söderut, är det kanske bara en tidsfråga innan den även når Sydsverige.
Vi får hoppas att det inte blir så, för koltrasten kan som få andra fåglar värma frusna vintersjälar!
