Tidigare i veckan fyllde Anders Enemar 90 år, men det är försti idag som han hyllas i större skala av släkt och vänner hemma i Mölnlycke. Vi i Sveriges Ornitologiska Förening vill sälla oss till gratulanterna. Det är nämligen få andra som betytt lika mycket för utvecklandet av den svenska ornitologin som just Anders Enemar. Stort grattis och ett varmt tack, Anders!
Anders Enemar är upphovsmannen bakom två av de mest långvariga inventeringsprojekten i landet. Det gäller dels häckfågeltaxeringen i Fågelsångsdalen utanför Lund och dels det så kallade LUVRE-projektet vid Ammarnäs i Västerbottensfjällen. Inventeringen av Fågelsångsdalen har få motsvarigheter i världen – det startades i början av 1950-talet och pågår fortfarande med samma metodik (om än med nya inventerare)! LUVRE-projektet startades 1963 och pågår även det än idag. LUVRE står för Lund University Vindel River Expedition. Den viktigaste anledningen till att projektet startades var det hot som i början av 1960-talet vilade över de ännu outbyggda norrlandsälvarna.
Men Anders Enemars insatser inom svensk ornitologi stannar inte vid dessa båda projekt. Tvärtom har bredden varit stor, och han har varit still going strong långt efter pensionen. Ett exempel på detta beskrivs i boken Holkliv (författad av Niklas Aronsson och utgiven av SOF 2009). I ett av bokens kapitel presenteras Anders Enemars mycket omfattande och ingående studier av trädkrypare. Dessa studier har lett till flera uppsatser, varav den senaste publicerades så sent som härom året (2014).
Det bör också betonas att det allra mesta som Anders gjort för svensk ornitologi har han gjort på ideell bas. Hans yrkeskarriär ledde visserligen fram till en professur i biologi, men på det professionella planet var det bland annat grod- och kräldjur som var studieobjekten. När det var dags för Anders att börja forska efter biologistudierna i Lund, stod inte fåglarna överst på listan för de styrande på fakulteten. Istället blev han mer eller mindre tilldelad ett projekt som handlade om hypofysens funktion och där studiematerialet i första hand var grod- och kräldjur. Även inom detta område har för övrigt Anders Enemar gjort banbrytande insatser.
Fågelintresset väcktes redan tidigt. På skolväggen hemma i Närke satt en fågelholk – ”den bäst bevakade holken i landet” enligt Anders Enemar. Han följde fåglarnas förehavande. Det han såg och noterade stämde inte riktigt med den idylliska bild av småfåglarnas liv som var gängse. Det var också holkfåglar som blev föremålet för Anders första vetenskapliga artikel. I Vår Fågelvärld 1949 presenterade han en teori om flugsnapparhonors ortstrohet som väckte internationell uppmärksamhet.
Egentligen hade Anders Enemar tänkt sig bli lärare, men en av den tidens förgrundsfigurer inom SOF, VF-redaktören Gunnar Otterlind var bestämd: Anders skulle till Lund och bli biolog! Så blev det också, och under flera år samarbetade de båda inom SOF och Vår Fågelvärld.
Anders Enemar är en person som hellre hjälper till än själv står i rampljuset. Lite senare i livet var han på förslag som ordförande i SOF. Trycket från omgivningen var hårt men, som han själv uttrycker det, han stod emot trycket. Han ville hellre verka i bakgrunden.
Men nu som 90-åring förtjänar Anders Enemar verkligen att stå i rampljuset. Stort TACK för alla dina insatser för svensk ornitologi!
(AW)
SOF:s funktionärer samlade på årsmöte 19 mars 1955. Anders Enemar är nr 2 från vänster. De tre som sitter vid bordet är Bengt Girell, Sven Hörstadius och Sten Österlöf.
