Mer om sånglärkan

Vid första anblicken kan kanske sånglärkan verka ganska vanlig. En liten brunaktig fågel – hur många finns inte av det slaget? Faktum är dock att det finns mycket som gör arten väldigt spännande om man tar sig en närmare titt. Här kan du läsa mer om hur sånglärkorna lever sina liv, samt vad de behöver för att klara sig året runt och fortplanta sig.

 

Sånglärkan är klassad nära hotad (NT) enligt ArtDatabankens rödlista. Därför finns arten beskriven i ett så kallat artfaktablad. Om du klickar på länken får du tillgång till massvis av spännande fakta: 

 

 

(Inspelning från Hans-Georg Wallentinus) 

 

Sånglärkan har en hel del saker för sig som gör att den skiljer sig från många andra arter som häckar i Sverige och övriga Europa. Man kan ta sången t.ex. – en sånglärka lyfter högt upp i luften för att sjunga, ryttlandes över sitt revir. Oftast stannar sånglärkan på drygt 100 meters höjd uppe och sångens genomsnittliga längd är ca 4 min. Hur högt de lyfter och hur länge de sjunger varierar dock kraftigt, och man har noterat vissa individer som lyfter långt över 200 m och andra som sjunger i mer en timme i sträck. 

 

Ibland kan det vara alldeles tyst på en åker, trots att den hyser fler revir av sånglärka. Då plötsligt kan en hane börja sjunga och inom kort har alla traktens hanar stämt in. Det här kommer sig av att varje hane hela tiden försvara sitt territorium och den hona som verkar ha accepterat honom som partner.  

 

När en sånglärka blir jagad av rovdjur sjunger den för att slippa bli fångad. Genom att sjunga visar den för exempelvis rovfåglar att den är i bra form och att det inte tjänar något till att jag den. I en Engelsk studie jämförde man hur det gick för stenfalkar när de jagade tysta med när de jagade sjungande sånglärkor. Vid jakt på tysta sånglärkor jagade stenfalkarna under i genomsnitt 80 sekunder och var lyckosamma 4 gånger av 10. Vid jakt på sjungande sånglärkor jagade stenfalkarna under i genomsnitt endast 30 sekunder och var lyckosamma 1 gång av 20. 

 

I Sverige är sånglärkorna mycket beroende av ett aktivt jordbruk – de behöver sina lantbrukare. Jordbruket bör dock inte vara alltför aktivt, eller man ska snarare säga intensivt, för att sånglärkan ska trivas. Det är viktigt att det finns delar av landskapet som får förbli “värdelösa”. Trädor (vilande åkrar) och kantzoner som diken och körvägar är exempel på populära födosöksplatser. En annan sak som sånglärkan uppskattar är omväxling, ju mer varierad vegetation, desto bättre. 

 

Många fåglar förknippas med träd. Det är ganska typiskt fåglar att sitta i dem och sjunga, eller att lägga boet i dem. Sånglärkan däremot gör allt för att undvika träd. De föredrar stora öppna ytor med sparsam vegetation, och lägger sitt bo så långt de kan ifrån träd och t.o.m kraftledningsstolpar. Det beror på att sånglärkan lärt sig att dessa utkiksplatser kan utnyttjas av t.ex. kråkor som riskerar att plundra deras på bon på ägg eller ungar. Resultatet från en Finsk studie visade att 95 % av alla sånglärkans revir placeras minst 60 meter ifrån närmaste skogsbryn. 

 

Andra studier har visat att sånglärkor undviker att häcka i områden där rödräv och tornfalk har sina revir. Det här fenomenet bör kunna förklaras med att dessa arter utgör ett hot mot sånglärkans ägg och ungar. Även ljudföroreningar från hårt trafikerade vägar får sånglärkor att hålla sig undan. Att bullriga platser är oattraktiva som revir för sånglärkan är kanske inte så konstigt, t.ex. med tanke på hur stor roll sången har i dess liv. 

 

När sånglärkans ungar kläckts jobbar föräldrarna febrilt med att förse dem med insekter, larver och spindlar. Eftersom att de både lägger sitt bo och söker efter föda mitt i åkern skulle man kunna tro att maten går att plocka alldeles intill boet. Så är det emellertid inte. Föräldrarna vill helst flyga minst 50 meter från boet för att samla mat till ungarna. Man skulle kunna tänka sig att detta beror på att de inte vill avslöja positionen för boet. Sånglärkor är mycket mycket aggressiv mot sina artsfränder i reviret, men lustigt nog kan individer från olika revir födosöka tillsammans under ordnade former, utanför de områden som aktivt försvaras. 

 

Paren håller oftast ihop från år till år, och hanen väljer helst samma revir som året innan. Flyttas reviret så rör det sig sällan om avstånd på mer än ett par hundra meter. De individer som spenderar sin första häckningssäsong här i Sverige kommer nästan alltid tillbaka till den plats där de fötts, och gör vad de kan för att hitta ett revir i närheten av sina föräldrar. Det här fenomenet kallas för ortstrohet, och sånglärkornas starka ortstrohet får till följd att varje lantbrukare har sina egna sånglärkor som “tillhör” gården.