SOF-Birdlife har under 2015 och början på 2016 varit mycket aktiva i arbetet med projektet artskydd i skogen. Projektet handlar om hur Artskyddsförordningen skall tillämpas av myndigheterna Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen. Artskyddsförordningen infördes i skogsbruket i början av 2014 men hur tillämpningen skall ske har varit oklart. SOF-Birdlife har ingått i referensgruppen och har gett förslag och varit remissinstans till de nya riktlinjerna. Föreningen har även varit mycket aktiv när det gäller de artvisa vägledningar som skall gälla för de 64 prioriterade fågelarter. De artvisa vägledningarna har skrivits av personal från ArtDatabanken och SOF-Birdlife har lämnat synpunkter på dessa.
Sammanlagt har 41 medlemmar bidragit med synpunkter till de artvisa vägledningarna, vilket vi är otroligt glada över. Många av dessa tillhör landets främsta kännare av aktuella arter, vilket gör att vi är väldigt nöjda med kvaliteten på våra förslag till ändringar. Synpunkterna har legat till grund för de förslag till ändringar vi har lämnat på ArtDatabankens ursprungliga versioner av vägledningarna. SOF-Birdlifes förslag kommer vi att publicera på SOF-Birdlifes hemsida i samband med att ArtDatabankens arbete blir klart i slutet av mars. De officiella versionerna av vägledningarna publiceras då av Skogsstyrelsen. Då kommer vi också att skriva mer utförligt om vår syn på hur artskyddet i skogen bör utvecklas framöver. Vi kan dock redan nu avslöja i stora drag vad våra förslag avseende vägledningarna innebär.
– Vi vill ha en skärpning när det gäller skogsbruk under häckningstid för många arter. Inget generellt förbud, men ett fredande av betydligt fler arter än vad som föreslås. Motiv är att fredad reproduktion är oerhört viktig för mindre vanliga arter och arter som minskar. För rovfåglar, ugglor, hackspettar och ytterligare några handlar det om skyddsavstånd till häckningsplatserna.
– Många av de nationellt och/eller regionalt minskande fågelarterna missgynnas kraftigt av enskiktade monokulturer av främst gran och tall. Detta är sannolikt det allvarligaste problemet för många skogslevande fågelarter. Vi föreslår därför flera åtgärder som bidrar till flerskiktade skogar. Vi föreslår att förröjning både vid gallring och slutavverkning undviks. Förröjning innebär mycket tveksam ekonomisk vinst, men betyder mycket stor förlust av värdefullt skydd för många arter, speciellt tättingar. Vi föreslår även att hyggesfria metoder skall användas där vissa fågelarter förekommer.
– Vi föreslår konkreta avstånd för kantzoner för flera arter. Studier visar att bredden på kantzoner mot sumpskog, myr och vattenmiljöer är väldigt avgörande för förekomsten och häckningsframgång hos många arter. Det gäller i synnerhet många tättingar och skogshöns. Vi menar därför att bästa tillgängliga kunskap skall gälla, vilket innebär att 20 meter kantzon lämnas mot sumpskogar och myrar och 30 meter kantzon lämnas mot sjöar och större vattendrag.
– Flera skogsarter är starkt knutna till lövskogsmiljöer, och en omvandling från lövdominerad till barrdominerad skog medför därför att dessa arter riskerar att minska eller försvinna. Vårt förslag är att denna omföring inte bör tillåtas.
– Flera arter har kända tröskelnivåer, d v s krav på en viss mängd lövskog, död ved etc. Hänsynen bör därför utformas så att dessa tröskelnivåer inte underskrids.
– Ytterligare hänsynsförslag handlar om sådant som skogsbruket delvis redan gör idag, men som förtydligas i vägledningarna. Det handlar t.ex. om att spara hänsynsytor, trädgrupper, hålträd och lövträd, speciellt asp m.m.
– Vi vill vidare att man lägger stor vikt vid de regionala skillnader i utbredning som finns för flera arter. I söder gäller det t.ex. tjäder, orre och talltita, medan det i norr istället kan handla om t.ex. mindre hackspett . Man kan således inte ha samma hänsynskrav för alla arter i hela landet.
– Vi anser vidare att det är viktigt att vägledningarna beskriver vad arten kräver i form av hänsyn utan att blanda in om hänsynen ryms inom skogsvårdslagen eller inte. Artskyddsförordningen säger tydligt att artens ekologiska funktion skall säkras och den skall ha god regional och lokal bevarandestatus. Om hänsynen ryms inom skogsvårdslagen är därför inte lika intressant.
Våra förslag på remissen kring myndigheternas (Skogsstyrelse och Länsstyrelse) framtida hantering av artskyddsfrågor har bl.a. handlat om att förtydliga kunskapskravet och den egenkontroll som verksamhetsutövaren (markägaren) skall planera sin verksamhet efter.
Utgångspunkten med artskyddet måste vara att ett förebyggande arbete utförs och hänsyn tas i linje med det som Artskyddsförordningen kräver. Målet bör vara att detta görs så grundligt att förbud mot skogsbruksåtgärder inte aktualiseras. Detta kräver dock att verksamhetsutövaren, för att uppfylla kraven i Artskyddsförordningen, behöver inhämta kunskap om huruvida prioriterade fågelarter (bilaga 4-arterna) förekommer inom område som berörs av skogsbruksåtgärder. Dessutom krävs redovisning av att tillräcklig hänsyn kommer att tas.
Detta är också det normala förfarandet vid andra verksamheter som berörs av Artskyddsförord-ningen. Undersökningsplikt, d v s krav på inventering och kunskap om vilka arter som berörs av verksamheten, gäller vid vindkraftsprojektering, vid anläggning av täkter och deponier, detalj-planläggning av mark, vägprojekt m.m. I dessa fall är verksamhetsutövaren skyldig att redovisa vilka skyddsåtgärder som skall vidtas för att motverka skada på förekommande arter, för att undvika att söka dispens enligt Artskyddsförordningen.
Vår tolkning av är att verksamhetsutövaren i sin avverkningsanmälan är skyldig att redovisa för Skogsstyrelsen att de undersökningar gjorts som kan anses nödvändiga för att kunna visa att hänsynsreglerna, fr.a. kunskapskravet och försiktighetsprincipen är uppfyllda. Kunskapskravet förutsätter rimligen att någon typ av inventering gjorts och att denna redovisas för myndigheten i avverkningsanmälan. Saknas detta har myndigheten rätt att begära in uppgifter. Denna skyldighet borde även tydligt framgå i formuläret för avverkningsanmälan, så att det blir tydligt både för myndigheten, verksamhetsutövaren och andra som kan ta del av informationen.
I varje avverkningsanmälan finns rutor att fylla i angående om det i området förekommer bl.a. prioriterade fågelarter. Det är med nuvarande utformning av blanketten inte möjligt att veta om verksamhetsutövaren utfört den egenkontroll man är skyldig att göra, enligt ovan. – Vi föreslår därför att avverkningsblanketten kompletteras med en fråga om denna undersökningsplikt är utförd, samt tydlig information om att det kan vara ett artskyddsbrott att ta bort eller förstöra fortplantningsområde eller viloplats för prioriterade fågelarter enligt bilaga 4.
I stort sett inget nämns i remissförslaget om hur berörda tjänstemän på respektive myndighet ska utbildas i hanteringen av artskyddsärenden. Tveklöst behövs en omfattande fortbildning av tjänstemännen. Vi anser att kvalificerad utbildning är nödvändig inför implementeringen av Artskyddsförordningen i Skogsstyrelsens arbete. Eftersom initiering av ärenden enligt Artskyddsförordningen i de flesta fall torde ske via avverkningsanmälan är det nödvändigt att Skogsstyrelsens handläggare av just avverkningsanmälan har mycket god kompetens vad gäller handläggning enligt Artskyddsförordningen.
Christer Johannson och Lasse Bengtsson
SOF-Birdlifes representanter i referensgruppen till projektet ”Artskydd i skogen”
