Sånglärkan i lyriken

Staffan Söderblom om sånglärkans roll i den svenska lyriken

Lärkan är en emblematisk fågel, vårens sinnebild, besjungen av skalderna nästan mer än vad den tål. William Shakespeare förstås, hos honom är lärkan morgonväktens fågel, som bebådar dagen. Berömd är raden: ”Hark! hark! the lark at heaven’s gate sings”, även om man snarare får en kornknarr i tankarna, än en ringande lärka vid himmelens port. Lärkan har en lång mytologi. Enligt en föreställning i antiken föddes hon innan jorden själv blev till, och på skilda håll i europeisk folklore berättas att lärkan skapades genom att Jesus slungade en jordklump upp i luften, som förvandlades till en sjungande lärka. Lärkan är också en av de fåglar som ska ha fört ned elden till jorden och människorna, och att lärkan stiger så högt med sin sång har tolkats både som en belöning för kristlig trofasthet och som ett straff för att hon besvärat den betryckta gudsmodern med sin glada sång.
 
För glad är lärkan, förstås – glad som en lärka, heter det. Och mer än bara glad. När lärksången på allvar trängde in i artonhundtatalets svenska idylldiktning var det med lycka, ingenting mindre – ett klingande jubel till skapelsens, och emellanåt även skaparens, lov. Här en tidig dikt av Johan Ludvig Runeberg, den finländske nationalskalden, från 1830 och idyllisk så det räcker – ”Lärkan”, kort och gott:

Högre uppsteg dagen,
glädjen och behagen
väcktes ur sin långa vinterdvala;
vårens krans blev bunden,
göken gol i lunden,
och kring hyddan flög min kända svala;
luften ljöd och skogen,
minsta fågel trogen
gjöt i stämmor späda hjärtats brand.
 
Allas fröjd jag hörde;
djupast dock mig rörde
lärkans ljuva lott i himlarunden.
Varmast sågs den ömma
om sin kärlek drömma
och om sällheten av livs-sekunden.
Varje ton, hon sände,
där till skyn hon lände,
tycktes klinga i mitt öra så:
 
Lycklig den, som inga
hårda bojor tvinga
att den fria eterns rymd försaka,
som, för sången buren,
ständigt ser naturen
i gestalterna av vår och maka!
Så jag kvädas hörde;
Echo återförde
mångfördubblad hennes sång till mig.
 
Blott med solen följa
över land och bölja,
än till söderns hem och än till nordens;
kyssas först i dalen,
se’n i etersalen
sjunga känslans salighet och jordens; –
vilken lott du njuter,
vilken fröjd du sluter,
lärka, lärka, i din lilla barm!

 
Han nöjer sig inte med att beskriva lärkan och hennes sång i den här dikten. Han tar sig också för med att tolka lärksången, översätta den till mänskligt språk: ”Lycklig den, som inga / hårda bojor tvinga / att den fria eterns rymd försaka”, sjunger fågeln i poetens öra.
 
Längre ändå som ”översättare” av lärksången gick den naturintresserade poeten Carl Wilhelm Böttiger, numera rejält bortglömd, men en gång en auktoritet vars fågelporträtt Sven Nilsson kunde hänvisa till för att underbygga iakttaglserna i sin klassiska Skandinavisk fauna. Dikten heter ”Lärkan” också den, är skriven 1852, och det är fågels själv som talar rakt igenom:

Du ser ej den jublande fröjden,
Du hör den ur blånande höjden,
Där ovan de översta skyar
Min sång varje år sig förnyar.
 
Jag sjunger min skapares ära,
Vars ljus och vars värme är nära
Det minsta så väl som det största,
Det sista så väl som det första.
 
Jag sjunger hans kärlek till jorden,
Och fattar du än icke orden,
Gack ut i den vaknande våren,
Du kommer hans kärlek på spåren!
 
När daggen från sipporna droppar,
Gack ut mellan skjutande knoppar,
Se lekande vågornas glitter
Och hör på mitt spelande kvitter!
 
Jag kan icke blunda och tiga:
Jag sjunger hur ljuvt är att stiga
Ur dimmorna, natten och gruset,
Från våning till våning i ljuset.
 
Och glatt på den soliga färden
Jag skådar inunder mig världen,
Vars förstling av lovsång jag bringar
Till honom, som skänkte mig vingar,
 
Till honom, som gav mig en tunga
Och bjöd mig att flyga och sjunga.
Jag lever, vad skalden blott målar,
Ett liv uti toner och strålar.

 
Naturligtvis har sådan här poesi obarmhärtigt åldrats. Den är väl mer eller mindre oläsbar i dag, med sin menlösa fromhet. Men ett par saker kan man kanske notera. Först det där med ”stiga från våning till våning i ljuset”: det är en överraskande vacker bild av hur lärkan ”klättrar” i etapper upp till sin högsta höjd. Står man på backen nedför och ser på framträder liksom ett osynligt bergslandskap av luft, med branter och platåer, som fågeln förflyttar sig i – och så har skalden säkert stått många gånger, och förundrats. Också de sista raderna i dikten kan man stanna till inför: tanken att lärkan lever, eller: är det som skalden bara kan försöka beskriva – en vacker formulering av naturskildringens villkor, att alltid vara sekundär i relation till den stora ordlösa skapelsen.
 
Här en sista idylliker ur det sena svenska artonhundratalet, minst lika naturintresserad och minst lika bortglömd som Böttiger: Albert Theodor Gellerstedt, en av hans ”vårvisor”.

Nyss ner ur molnen
en visa klang
så ljuv att ögat
i tårar sprang,
 
att blott dess eko
uti mitt bröst
förstummat minnet
av frost och höst,
 
att hela nejden
klang till helt glatt
av hälften jubel
och barnaskratt.
 
Den första lärkan
det var som slog:
jag såg en driva
som grät och log.

 
Känslan är det inget fel på: den åldrande mannen som en smältande snödriva i vårens pånyttfödelse – om man uthärdar lite självömkan. Och det har inte bara med olika skalders förmåga att göra: mot slutet av artonhundratalet var lärkan ett urvattnat poetiskt motiv. Den hade jublat färdigt, åtminstone i de bra dikterna. Modernismen kom, folk flyttade till städerna i allt större massor, man sjöng om annat än små fåglar under molnen. Lärkan var inte bara ett urlakat ämne för dikter, den var rent av lite korrumperad av alla verser som den tvingats husera i. Inte många trodde längre på de där idyllerna. Inte många trodde heller på att fåglarna sjöng lovsånger till kristendomens gud. Men lärkorna själva fortsatte förstås obekymrat att sjunga. Och folk som hörde dem fortsatte att fröjda sig. Fortsätter att fröjda sig och nu. Man kliver utanför dörren en mellansvensk marsdag, ut i det starka ljuset, ut i en luft utan minusgrader, och inombords stiger ett uråldrigt och tyst litet jubel. Man står alldeles stilla ett ögonblick i den gamla nya årstiden och lyssnar – och hör lärkan sjunga där uppe i ljuset någonstans. Hon ger röst åt vad man förnimmer, som om hon visste bättre än man själv, vad det är frågan om. Det där jublet som man har inombords låter exakt som lärksången, eller tvärt om.
 
Och det lär fortsätta i folks liv, om än inte lika ofta i poeternas dikter. Flera lyriska drillar i skyn lär inte någon lärka slå – inte efter Povel Ramels lustmord i ”Småfåglarne”:

Se, där simmar en smörgås med ungarna sju,
in i vassen hörs svanknölens muntra ”uhu”,
ifrån mon ljuder sumptitans ”kuckeliku”,
ovan fältet därborta slår lärkan sin fru!

 
Men ett par samtida diktlärkor ändå, till sist – nedtecknade av två av vår tids stora svenska poeter. Den ene är Tomas Tranströmer – första dikten i hans första diktbok, 17 dikter från 1954, den heter ”Preludium”:

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.
Fri från den kvävande virveln sjunker
resenären mot morgonens gröna zon.
Tingen flammar upp. Han förnimmer – i dallrande lärkans
position – de mäktiga trädrotsystemens
underjordiskt svängande lampor. Men ovan jord
står – i tropiskt flöde – grönskan, med
lyftade armar, lyssnande
till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han
sjunker mot sommaren, firas ned
i dess bländande krater, ned
genom schakt av grönfuktiga åldrar
skälvande under solturbinen. Så hejdas
denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas
till fiskgjusens vila över ett strömmande vatten.
Bronsålderslurens
fredlösa ton
hänger över det bottenlösa.
 
I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen
som handen griper en solvarm sten.
Resenären står under trädet. Skall,
efter störtningen genom dödens virvel,
ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?

 
Den här dikten avbildar ingen lärka, den preciserar bara ”lärkans position”. Men den är omöjlig att tänka sig utan lärksång, svindlande mellan himmel och jord, och underjord. Samma slags svindel finns i Werner Aspenströms mera lågmälda ”Lärkorna” ur Tidigt en morgon sent på jorden, 1980.

Två av fönstren i denna mellansvenska bondgård
håller uppsikt över de ljusöversvämmade sankmarkerna
ner mot en sjö, som är sysselsatt med sina vågor.
Daggmaskarna har startat vårbruket.
Lärkorna bearbetar jorden på sitt sätt.
Jag skulle inte vilja äga dessa fält.
Jag skulle vilja vara dessa fält.

 
Bättre kan det väl inte sägas, så länge det kan sägas.

För: om lärkorna tystnar över fälten … vad skulle då tystna i människan, i oss?