En av vissa hatad skarvkoloni i Stockholms skärgård.

Radikal förvaltningsplan för storskarv i Stockholms län

Länsstyrelsen i Stockholms län har slagit fast en förvaltningsplan som syftar till att antalet skarvar, och därmed också skadorna som skarvarna orsakar, i Stockholms skärgård ska minska. Länsstyrelsen anser att antalet skarvbon bör kunna minskas från ca 6 000 till 3 000 senast till år 2030 – en omfattning, och framförallt tidsplan, som ett flertal inkomna yttranden anser vara alldeles otillräcklig. BirdLife Sverige anser däremot att det inte är rimligt att minska en regional population till hälften, utan att (ens om det genomförs) med säkerhet kunna avgöra vilka effekter det skulle få. Detta då det saknas jämförande bakgrundsdata samt en tydlig strategi för hur man ska kunna bekräfta skarvens betydelse för fiskbestånden. Borde det inte finnas åtgärder som skulle få större effekt på fiskbestånden utan att förstöra kolonier och döda tusentals fåglar? Beklämmande är också att man förefaller förbise konsekvenserna av störning på andra arter, den överhängande risken att åtgärderna orsakar lidande för många skarvar samt en sannolikt kraftigt ökad blyspridning i skärgården.

En stark invändning är att planen måste vara platsspecifik för att fylla sin funktion. I princip skulle målsättningen att halvera antalet häckande skarvar kunna uppnås utan att det får någon som helst effekt på prioriterade fiskpopulationer! Planen saknar alltså hur målet ska nås på detaljnivå. BirdLife Sverige anser att en trovärdig förvaltningsplan måste ha en tydlig ansats att fokusera åtgärder till de platser/områden där insatserna har störst sannolikhet att påverka de värden som man avser att skydda.

Så här ser förvaltningsplanen ut i punktform.

Mål:

• Allvarlig skada på fiske, fiskeredskap och skogsproduktion orsakade av skarv i Stockholms län ska minska.
• Skarven ska utgöra ett så litet hot som möjligt mot fiskbestånd som är rödlistade eller extra betydelsefulla för ekosystemet.
• Nyetablering av skarvkolonier ska i möjligaste mån förhindras inom och i närheten av fredningsområden för fisk samt i närheten av bostadshus.
• Skarvkolonier ska finnas på de platser där de orsakar minst skada och olägenhet.
• Kunskapen och dialogen kring skarvfrågan i regionalt, nationellt och internationellt perspektiv ska öka.

Åtgärder:

• Underlätta för fleråriga skyddsjaktstillstånd samt användandet av andra jakt- och skrämselmetoder som komplement till den jakt med skjutvapen som bedrivs.
• Ansvara för att inventeringen av skarv inom Stockholms skärgård fortsätter enligt nuvarande utförande.
• Inrätta provfiskeområden med fokus på uppföljning av åtgärder (i samråd med SLU-Aqua).
• Att verka för bättre samverkan avseende skarvförvaltning till exempel med andra länsstyrelser och Havs- och vattenmyndighetens beredningsgrupper för fiskförvaltning.
• Sammankalla berörda aktörer till regelbundna uppföljningsmöten i utvärderingsarbetet med förvaltningsplanen.

Det framgår tydligt av yttranden som kom på förvaltningsplanförslaget att skarven uppfattas som det största hotet mot svaga fiskpopulationer samt att den fortfarande (åtminstone av en del faktaresistenta individer) inte ses som en naturlig del av ekosystemet. Förslag på att minska populationen med 95 % framförs helt ogenerat. För vilken annan svensk fågelart skulle det vara acceptabelt? Dessutom utan att orsakssambanden mellan populationsnivå och fiskbeståndens hotstatus är utredd. Flera berörda fiskbestånd började minska i Stockholm redan innan skarven blev talrik. Detta stämmer väl överens med kunskapen att andra påverkansfaktorer, däribland överfiske (kommersiellt fiske), habitatförlust samt övergödning och miljögifter, oftast har påtagligt större betydelse än skarven för fiskbeståndens utveckling. Exploatering av grunda vikar har t.ex. gjort att många lekområden för fisk har försvunnit.

Om skarven verkligen var det stora hotet mot fisk torde det knappast finnas så uppenbart motstridiga uppgifter om skarvens påverkan. Det finns emellertid vetenskapliga studier som visar på ökande bestånd av bl.a. abborre och gös samtidigt som skarven etablerat sig eller ökat påtagligt. En relevant fråga i sammanhanget är vad som styr skarvpopulationens utveckling. När det gäller en art som skarven är den förklaring som ligger närmast till hands att födounderlaget blivit större, varför det bör utredas vilka fiskar det går bra för. Skarven kan givetvis vara en del av en ekosystemförändring, men det förefaller högst osannolikt att den skulle kunna driva den. Det måste finnas extremt få exempel där en naturligt förekommande organism förändrar sitt eget ekosystem fundamentalt. Frågan är om det ens finns något annat exempel än människan? En av de obalanser i ekosystemet som framhålls är att skarven äter rovfiskar och därmed ökar förekomsten av spigg. Men skarven kan även vara en stor konsument av spigg och kan kanske t.o.m. (åtminstone delvis) ersätta rovfiskarna som predator på spigg?

Störning

Om skyddsjakten tillåts under häckningstid riskeras störning inte bara på storskarv, utan även på andra häckande arter i området under den mest känsliga perioden av året. Tydliga exempel, som inträffat nyligen, är hur skarvjägare använder en holme med häckande skräntärnor som jaktplats samt upprepad ilandstigning i skarvkoloni där berguv häckar. I vissa beslut gällande skyddsjakt på skarv villkoras numera att jakten inte får utföras inom 300–500 meter från boplats av storskarv, havsörn, fiskgjuse eller skräntärna. Om detta efterlevs innebär det ett hyfsat skydd för nämnda arter (samt andra som häckar i eller i närheten av skarvkoloni), men ett problem i sammanhanget är att jägarna kan sakna kunskap om var boplatser av främst rovfåglar finns (eller åtminstone hävda att de inte känner till dem). Det är inte ovanligt att skyddsjakt får bedrivas inom naturreservat och fågelskyddsområden, så länge reservatsföreskrifterna inte uttryckligen förbjuder jakt. BirdLife Sverige anser generellt att jakt inte ska bedrivas inom skyddade naturområden.

Blyspridning

Det finns stor anledning att misstänka att en stor del av den tänkta skyddsjakten kommer att utföras med blyammunition. Då skyddsjakt på skarv så gott som alltid sker i anslutning till vatten, och med tanke på hur bevisat farligt bly är för såväl människor som biologisk mångfald, anser BirdLife Sverige att ett grundläggande villkor för skyddsjakt på skarv ska vara att endast blyfri ammunition används. Stora mängder hagel träffar inte sitt mål, och många fåglar som träffas lever vidare, varför omhändertagande av fällda skarvar endast delvis begränsar spridningen av bly i naturen. Blyförgiftning är fortsatt en omfattande mortalitetsfaktor hos våra havsörnar. Den planerade skarvjakten kan förväntas innebära att ännu fler dör av den orsaken.

Orsak till lidande

En åtgärd som föreslås i förvaltningsplanen är att förstöra skarvägg. För att onödigt lidande då inte ska uppstå måste aktuell koloni övervakas mycket noggrant för att dokumentera skarvarnas äggläggningsdatum, så att skarvungarna inte har utvecklats över den nivå som anses etiskt försvarbar. Tyvärr finns det kända fall där närmast hänsynslös och makaber äggprickning genomförts på nästan kläckningsfärdiga ungar, med länsstyrelsens tillstånd om skyddsjakt i ryggen. Det är en av orsakerna till att BirdLife Sverige anser att sådana invasiva åtgärder måste utföras av naturvårdsutbildade tjänstemän, som i exakt rätt tid verkställer uppdrag direkt från länsstyrelsen eller Naturvårdsverket. Att delegera uppgiften till de som ansöker om skyddsjakt underminerar trovärdigheten.

För att minska den häckande skarvpopulationen i Stockholms skärgård från 6 000 till 3 000 bon räcker det inte med att enbart kraftigt ”strypa” häckningsframgången. Förslag har inkommit att man ska skjuta eller vattenbomba skarvar på bo. Med den höga skadeskjutningsfrekvens som förekommer vid fågeljakt lär förvaltningsplanen innebära omfattande lidande hos ett stort antal skarvar framöver.

Uppföljning

Varje beslut om skyddsjakt eller skrämsel innebär ett ansvar, hos såväl sökande som utfärdare, att följa upp effekterna av utförda åtgärder. I fråga om sådana drastiska åtgärder som länsstyrelsen föreslår i förvaltningsplanen måste hårda krav ställas. Det behövs omfattande insatser för att fastställa hur skarvens predation egentligen påverkar fisket och fiskbestånden, inte minst eftersom konsekvensanalys av tidigare genomförd skyddsjakt på skarv i Stockholm saknas. Specifika områden där skyddsjakt bedrivs måste jämföras med motsvarande kontrollområden utan skyddsjakt. Vad gäller andra effekter kan konstateras att såväl skyddsjakt som annan form av intensiv ”förföljelse” ofta orsakar omfördelning av kolonier, med risk för att de upplevda skarvproblemen ökar i skala eller flyttas runt inom regionen.  Det är också viktigt att systematiskt följa upp hur skyddsjakt och därtill alternativa metoder påverkar andra arter som häckar i anslutning till de platser där åtgärder mot skarv verkställs.

Skarvjakt från skär där skräntärna bor.