För många som matar fåglar är koltrasten en självklar besökare vid fågelmatningen. Ser vi till den samlade topplistan för de tio år vi drivit Vinterfåglar Inpå Knuten ligger också koltrasten högt, närmare bestämt på sjunde plats. Men så har det inte varit särskilt länge. Går vi 50–60 år tillbaka i tiden var koltrasten vanlig vintertid endast i sydligaste Sverige. Redan i Mälardalen var den förhållandevis sparsam, och i Norrland närmast en sällsynthet vintertid.
I det kommande numret av Vår Fågelvärld har Niklas Aronsson letat fram en rapport i Vår Fågelvärld från 1954. Det är en redogörelse för en vinterfågelinventering i Sigtuna, genomförd från 20 januari till 9 mars 1952, det vill säga för ganska exakt 54 år sedan. Under denna inventering påträffades i genomsnitt 23 koltrastar per räkningstillfälle. Som jämförelse kan nämnas att det noterades i snitt 20 entitor och 203 gråsparvar vid de fem inventeringarna.
Det sågs alltså nästan lika många entitor som koltrastar i Sigtuna vintern 1952 och nästan nio gånger så många gråsparvar som koltrastar. Jämför vi detta med resultatet från Vinterfåglar Inpå Knuten i Sigtuna 2015 visar det sig att antalet koltrastar (256) var nästan åtta gånger större än antalet entitor och nästan 2,5 gånger så stort som antalet gråsparvar!
Nu är förvisso både entita och gråsparv arter som haft en nedåtgående trend i landet, men koltrasten har ökat i Sigtunatrakten även i relation till arter som talgoxe, blåmes och pilfink. Under inventeringen 1952 räknades drygt sex gånger så många talgoxar som koltrastar, medan det 2015 gick knappt 1,5 talgoxar på varje koltrast.
(AW)
