Den finns i fjäll och tundramiljöer cirkumpolärt, det vill säga runt hela det norra polarhavet. Där rör den sig ofta långa sträckor och slår sig ner för att häcka enbart om det är mycket gott om lämlar och andra gnagare. Det handlar om fjällugglan, en av de mest karismatiska och eftertraktade fåglarna i den svenska fågelfaunan. Det är en art som i det närmaste försvann som häckfågel i Sverige i slutet av 1900-talet men som nu återkommit och drar nytta av att det lokalt är gott om gnagare i fjällen.
För folk som ofta vandrade i fjällen fram till början av 1980-talet var inte mötena med fjälluggla någon unik upplevelse. Tvärtom kunde det vara ganska tätt mellan paren under goda lämmelår. Gott om lämlar var det i regel vart fjärde år, och både 1978 och 1982 häckade många fjällugglepar i de svenska fjällen. Men därefter upphörde lämmeltopparna och därmed blev mötena med fjälluggla också mycket ovanliga – i alla fall i fjälltrakterna.
Men sommaren 2011 var det åter riktigt gott om lämlar och andra gnagare, för första gången på nästan 30 år. Då hittades också två fjällugglehäckningar i norra Jämtland (en hanne med två honor) och sannolikt genomfördes ytterligare några häckningar i landet. När rapporter från förra året talade om växande gnagarbestånd, växte också förhoppningarna om ett nytt lämmel- och fjälluggleår i norra Sverige i år. Men så kom en extremt sen vår med ovanligt stora snömängder långt in på sommaren. Det sågs visserligen fjällugglor på flera håll, men skulle det bli några häckningar?
Nu vet vi att det häckar flera par, vilket innebär att det är det bästa året för fjälluggla i Sverige sedan åtminstone 1982. De flesta paren finns i svårtillgängliga fjällområden på över 1000 meters höjd, och ugglorna kan sägas få ytterligare skydd av att det fortfarande är väldigt mycket snö i vissa områden.
Men nu kommer rapporter om att man lokaliserat ett par som häckar närmare allfarvägar och där det kan vara möjligt att ordna bevakning. För hugade fjällresenärer kan det alltså bli möjligt att få möta denna magnifika uggla i sommar.
När lämmeltopparna uteblev, minskade också antalet observationer av fjällugglor i andra delar av landet. Tidigare förekom det regelbundet invasionsliknande rörelser ända ner till södra Sverige vintertid. En sådan vinter var 1962, då det sågs fjällugglor i snart sagt alla svenska landskap, ibland flera i samma område. I början av januari 1993 hittades fem fjällugglor vid Äleklinta på Öland och samma vinter sågs tillfälligt flera längs Upplands kust. Men bortsett från två stationära fjällugglor vid Gässie i Skåne i december 1999 har det därefter varit tunnsått med fynd i södra Sverige.
Motsvarande vinterrörelser förekommer även på Nordamerikanska kontinenten. Senast den gångna vintern sågs fjällugglor på många platser ganska långt söderut i USA.
Över huvud taget är fjällugglan en fågel som rör sig mycket och långt. Detta är en av de spännande saker om denna uggla som Patrik Olofsson berättar om i boken ”Eldögon – möten med svenska ugglor” som SOF ger ut i höst. Han skriver bland annat:
”En upptäckt som gäller flera av de norska sändarförsedda fjällugglorna är att de varje senhöst återvänder till Kolahalvön i västligaste Ryssland för att övervintra. Här är kusterna som regel isfria och sannolikt lever ugglorna vintertid till stor del av sjöfågel och ripor. När våren närmar sig har flera ugglor besökt tidigare häckplatser i norra Norge, men efter att ha konstaterat att födounderlaget inte räcker till för häckning, har de snabbt flyttat österut längs ryska Ishavskusten.”
Uppenbarligen gör alltså fjällugglorna näst intill årliga rekognosceringsturer till den Skandinaviska fjällvärlden, men de lämnar snabbt området om det inte finns tillräckligt med föda. I år har dock markerna fallit ugglorna på läppen. Nu återstår bara att hoppas att lämmelförekomsten ska vara fortsatt rik tills ungarna blir självständiga och kan ge sig ut på egna vandringar.
(AW)
Fjällugglehona och unge, fotograferade på behörigt avstånd i Jämtlandsfjällen 2011. Foto: Johannes Rydström
