När det gäller skydd av hotade fåglar är deras taxonomiska status av största betydelse. Ett exempel på detta behandlas i det senaste numret av Journal of Avian Biology. Det handlar om blåfinken på Gran Canaria, en av Kanarieöarna. Sedan den beskrevs som en ras av blåfinken i början av 1900-talet har dess status inte blivit ordentligt undersökt förrän nu. De nya studierna pekar mot att den bör betraktas som en egen art – och att den är starkt hotad.
Blåfinken Fringilla teydea är endemisk för Kanarieöarna, och enligt dagens fågelböcker förekommer den i två raser. Nominatrasen finns på Teneriffa, medan formen på Gran Canaria ses som en ras: F. t. polatzeki. De allra flesta fågelskådare som stiftat bekantskap med blåfink har gjort det på Teneriffa, där den är tämligen allmän i öns tallskogar. Rasen på Gran Canaria är däremot mycket ovanlig och förekommer endast i ett begränsat område (mindre än 20 kvadratkilometer) på den sydvästra delen av ön.
Den nya studien visar att det finns diagnostiska skillnader i utseende, sång och mått mellan de båda blåfinkarna. Försök med playback antyder att Gran Canarias blåfinkar kan skilja på de båda formernas sång. Tillsammans med tidigare rapporterade skillnader i mitokondrie-DNA visar dessa nya rön att de båda formerna bör betraktas som två arter F. polatzeki och F. teydea.
Detta skulle innebära att Gran Canarias blåfink är Europas fåtaligaste tätting och att den ska betraktas som starkt hotad (CR). Rönen betyder också att ansträngningarna att skydda populationen måste öka och pekar på värdet av korrekt taxonomisk klassificering.
(AW)
