Backsvala

Tillsammans med BirdLife Sverige och dess regionalföreningar genomfördes en nationell inventering av backsvalekolonier 2020–2021. Huvudsyftet med kartläggningen av arten var att dokumentera antalet backsvalekolonier i Sverige. Totalt rapporterades ca 500 backsvalekolonier. Samtliga regionala föreningar ställde föredömligt upp och tillsatte ansvariga personer för inventeringen. En stor del av Sveriges kolonier återfanns i Skåne, där standardiserade inventeringar nu görs årligen för att hålla ett öga på häckningsframgången. 

Backsvalan är vår minsta svala i Sverige, och är idag klassad som sårbar (VU). Den häckar i kolonier från Skåne upp till Torne Lappmark. Riksinventeringen visade att den minskat i samtliga delpopulationer i landet, där även storleken på kolonierna märkbart har minskat. Arten har flera speciella krav på sin häckningsmiljö – den vill ha sandiga eller jordiga, gärna sydvända vertikala brinkar av olika slag där den lätt kan gräva ur sina bohålor. Preferenserna har gjort att backsvalan ställts inför ett antal radikala förändringar under de senaste decennierna. Våra nordliga älvar har reglerats, landets sydligaste kustremsor har exploaterats och i huvudsak, så har lämpliga grustag blivit allt färre. 

Med anledning av den kraftiga tillbakagången av backsvalekolonier under de senaste decennierna, också orsakad av den nedläggningsvåg av kommersiella sandtäkter som pågått de senaste 20 åren, påbörjades 2021 en kartläggning av backsvalekolonier i naturliga strandbrinkar. Dessa är belägna utmed den Skånska kusten. Kartläggning visar att det finns 13 kända lokaler med backsvalekolonier utmed den Skånska kusten. Förutsättningarna för ett antal av dessa kolonier förändras årligen genom naturlig eller människans påverkan.  Läs mer om resultaten i rapporten Kartläggning av backsvalekolonier belägna i strandbrinkar utmed Skånes kust 2022.

Mer information om backsvalan

Erik Rosenberg beskrev i sin fälthandbok Fåglar i Sverige (utgiven 1953) hur man i slutet av augusti vid slättsjöarna i södra Sverige kunde se ”myriader backsvalor, som om kvällen gå till ro bland vassrören”. Det var nog inte ovanligt att vid 1900-talets inledning se flockar på flera tusen svalor som samlades vid slättsjöar och våtmarker i södra Sverige, för att äta upp sig inför den långa flytten till västra Afrika. Många av dessa backsvalor kom ifrån stora kolonier belägna utefter våra egna norrländska älvar och vattendrag innan dessa reglerades under den första hälften av 1900-talet.

Kanadensiska forskare knutna till de naturvårdande myndigheterna redovisar att utbyggnaden av kraftnätet och regleringen av floderna där resulterade i att upp till 90 % av backsvalepopulationen försvann under endast ett par decennier (främst i de östra delarna av Nordamerika). Backsvalan har minskat kraftigt även i Sverige på senare tid (ungefär en halvering av populationen på 25 år enligt Svensk fågeltaxering), och resultat från exempelvis Skåne indikerar att populationen i södra Sverige minskat med >50 % bara under de senaste 15–20 åren.

Mälarregionen (främst Uppsala, Stockholms och Södermanlands län) har ur ett historiskt perspektiv inte utgjort något större fäste för backsvalan – de flesta passerade nog på väg norrut till de norrländska älvsystemen. När sedan behovet av el ökade explosionsartat och vi byggde ut vattenkraften genom att reglera älvar och vattendrag, kunde det ha gått riktigt illa för svalorna som häckade i älvniporna. Men paradoxalt nog ökade behovet av sand och grus lika explosionsartat under samma period, speciellt i storstadsregionerna. I Mälarregionen anlades hundratals nya sandtag i mitten av 1900-talet för att förse städer och vägar med byggmaterial. Påpassligt började då backsvalorna kolonisera branterna i dessa nyanlagda täkter. I slutet av 1900-talet fanns det över 100 kolonier med backsvalor enbart i de tre nämnda länen – samtliga i sandtäkter. Sannolikt häckade över ¼ av landets backsvalor i denna region vid sekelskiftet. Två decennier senare, 2019, konstaterades endast 28 täkter innehålla backsvalekolonier, vilket alltså innebär en minskning med ca 75 %.

Täktverksamheten drabbas fortlöpande av nedläggning eller omställning av produktionen. Från att tidigare ha grävt sand ur åsen, spränger man nu i allt större utsträckning berg som mals ner till lämplig kornstorlek. Detta har starkt påverkat backsvalans möjligheter att finna lämpliga boplatser. 

För att öka förståelsen för backsvalan och dess behov har en folder som riktar sig till täktbolag tagits fram.

Foldern kan laddas ner här: Backsvalor i grustag och bergtäkter.

Foton: Bengt Legnell