Äldre loggfil ver. 6–16

Namnändringar på grund av taxonomiska förändringar

• Mörkbent guan (Penelope obscura) delas upp i två arter:
  • mörkbent guan (P. obscura), som förekommer från sydöstra Brasilien söderut till nordöstra Argetina, och;
  • yungasguan (P. bridgesi) som förekommer på högre höjd i ett smalt bälte från centrala Bolivia till norra Argentina. Yungas är en växtzon och region vid den östra foten av Anderna, huvudsakligen i Bolivia.
• Vauxseglare (Chaetura vauxi) delas upp i två arter:
  • småseglare (C. vauxi), som förekommer längs Nordamerikas stillahavskust söderut till Panama, och;
  • venezuelaseglare (C. andrei), som är endemisk för östra Venezuela. Arten är bara känd från en handfull exemplar.

• Gråbröstad sabelvinge (Campylopterus largipennis) delas upp i två arter:
  • gråbröstad sabelvinge (C. largipennis) som är vida spridd i lågländerna på
    100–800 meters höjd i de tropiska delarna av Sydamerika, och;
  • diamantinasabelvinge (C. diamantinensis), som förekommer på 1 200–1 600 meters höjd i bergskedjan Serra Espinhaço, in delstaten Minas Gerais i sydöstra Brasilien.
• Fasansporrgök (Centropus phasianinus) delas upp i två arter:
  • fasansporrgök (C. phasianinus), som förekommer i norra Australien och på Nya Guinea, samt med en mycket distinkt underart i Östtimor, och;
  • kaisporrgök (C. spilopterus), som är endemisk för Kaiöarna i Moluckerna.
• Öturkduva (Streptopelia bitorquata) delas upp i två arter:
  • sundaduva (S. bitorquata), på Java och Små Sundaöarna, och;
  • filippinduva (S. dusumieri), som är vida spridd i Filippinerna.
• Turkduva (Streptopelia decaocto) delas upp i två arter:
  • turkduva (S. decaocto) som förekommer över stora delar av Europa, Nordafrika och Asien, och;
  • burmaduva (S. xanthocycla), som är endemisk för det torra slättlandet i centrala Burma.
• Taiwangrönduva (Treron formosae) delas upp i två arter:
  • taiwangrönduva (T. formosae) som förekommer i Taiwan, Lanyu, samt Batanes- och Babuyan-öarna i norra Filippinerna, och;
  • ryukyugrönduva (T. permagnus), som är endemisk för Ryukyuöarna.
• Tahitifruktduva (Ptilinopus purpuratus) delas upp i två arter:
  • tahitifruktduva (P. purpuratus) som förekommer på Tahiti och Moorea i östra Sällskapsöarna, och;
  • raiateafruktduva (P. chrysogaster), som finns på Maupiti, Bora Bora, Tahaa, Raiatea och Huahine i västra Sällskapsöarna.
• Gulbandad fruktduva (Ptilinopus solomonensis) delas upp i två arter:
  • gulbandad fruktduva (P. solomonensis) från Bismarck-arkipelagen och Salomonöarna, och;
  • geelvinkfruktduva (P. speciosus), som förekommer på öarna Numfor, Biak, Padaido och Marai i Cenderawasihbukten, mer känd under det gamla namnet Geelvinkbukten.
• Svartvårtig kejsarduva (Ducula myristicivora) delas upp i två arter:
  • svartvårtig kejsarduva (D. myristicivora) som förekommer på Widi och Raja Ampatöarna väster om Nya Guinea, och;
  • geelvinkkejsarduva (D. geelvinkiana), som förekommer på öarna Numfor, Biak och Mios Num i Cenderawasihbukten.
• Bergkejsarduva (Ducula badia) delas upp i två arter:
  • bergkejsarduva (D. badia) som förekommer från Nepal österut till sydcentrala Kina och Vietnam vidare på Malackahalvön, Sumatra, Boreo och Java, samt;
  • ghatskejsarduva (D. cuprea), endemisk för bergkedjan Västra Ghats i södra Indien.
• Brokspringhöna (Turnix varius) delas upp i två arter:
  • brokspringhöna (T. varius), från Australien, och;
  • nyakaledonienspringhöna (T. novaecaledoniae) som är endemisk för Nya Kaledonien, men numera tyvärr troligen är utdöd.
• Sydamerikansk beckasin (Gallinago paraguaiae) delas upp i två arter:
  • sydamerikansk beckasin (G. paraguaiae), som förekommer över stora delar av Sydamerika söderut till norra Argentina och Uruguay, och;
  • magellanbeckasin (G. magellanica), som förekommer i centrala Chile och centrala Argentina söderut till Eldslandet, samt på Falklandsöarna.
• Fiskmås (Larus canus) delas upp i två arter:
  • fiskmås (L. canus), som förekommer från västra Europa österut till nordöstra Sibirien och inkluderar underarterna canus, heinei och kamtschatschensis och;
  • kortnäbbad mås (L. brachyrhynchus), i nordvästra Nordamerika.
• Salomonuggla (Ninox jacquinoti) flyttas från släktet Ninox till Athene och delas upp i fyra arter:
  • salomonuggla (Athene jacquinoti), från Buka, Bougainville, Choiseul, Santa Isabel och några mindre öar i västra delen av Salomonöarna;
  • guadalcanaluggla (A. granti), endemisk för Guadalcanal;
  • malaitauggla (A. malaitae), endemisk för Malaita, samt;
  • makirauggla (A. roseoaxillaris), endemisk för Makira.
• Afrikansk dvärguv (Otus senegalensis) delas upp i två arter:
  • afrikansk dvärguv (O. senegalensis), vida spridd i tropiska Afrika och;
  • annobóndvärguv (O. feae), endemisk för ön Annobón i Guineabukten.
• Sulawesidvärguv (Otus manadensis) delas upp i två arter:
  • sulawesidvärguv (O. manadensis), som förekommer på Sulawesi och några mindre öar, samt;
  • banggaidvärguv (O. mendeni), endemisk för Banggaiöarna utanför Sulawesi.
• Fläckuv (Bubo africanus) delas upp i två arter:
  • fläckuv (B. africanus), som förekommer i södra Afrika från Uganda och söderut, och;
  • arabuv (B. milesi), som förekommer på Arabiska halvön i sydvästra Saudiarabien, Jemen och Oman.
• Blåkragad biätare (Merops variegatus) delas upp i två arter:
  • blåkragad biätare (M. variegatus), som förekommer i tropiska Afrika från Nigeria österut till Tanzania och söderut till Zambia och;
  • etiopisk biätare (M. lafresnayii), från Eritrea, Etiopien och Sydsudan.
• Grön dvärgbiätare (Merops orientalis) delas upp i tre arter:
  • orientbiätare (M. orientalis), som förekommer från Iran österut genom Indien till Vietnam;
  • sahelbiätare (M. viridissimus), som förekommer i ett bälte över Afrika från Senegal österut till Sudan, samt i Nildalen i Egypten, och;
  • arabisk biätare (M. cyanophrys), som förekommer i Israel, Palestina, Jordanien och på Arabiska halvön.
• d’Arnauds barbett (Trachyphonus darnaudii) delas upp i två arter:
  • bomabarbett (T. darnaudii), som förekommer i östra Afrika från Etiopien söderut till norra Tanzania. Arten påträffas ofta kring gamla massajbosättningar s.k. bomas eller manyattas;
  • usambirobarbett (T. usambiro), som förekommer mer begränsat i ett område från sydvästra Kenya till nordcentrala Tanzania. Namnet kommer av typlokalen i Tanzania.
• Gråspett (Picus canus) delas upp i två arter:
  • gråspett (P. canus), som förekommer i ett stort område från Frankrike i väster till Japan och Malackahalvön i öster och;
  • sumatragröngöling (P. dedemi), som endast förekommer sällsynt på
    1 000–2 000 meters höjd i Sumatras högländer.
• Sotspett (Mulleripicus funebris) delas upp i två arter:
  • sorgspett (M. funebris), som är endemisk för Luzon och några mindre öar i norra Filippinerna, och;
  • sotspett (M. fuliginosus), på Samar, Leyte och Mindanao i östcentrala och södra Filippinerna.
• Mindre vasapapegoja (Coracopsis nigra) delas upp i två arter:
  • mindre vasapapegoja (C. nigra), i Madagaskar, och;
  • komorvasapapegoja (C. sibilans), som är endemisk för öarna Grand Comore och Anjouan i Komorerna.
• Blåryggig papegoja (Psittinus cyanurus) delas upp i två arter:
  • blågumpad papegoja (P. cyanurus), som förekommer från södra Myanmar genom Malackahalvön till Sumatra och Borneo, samt;
  • simeuluepapegoja (P. abbotti), som är endemisk för öarna Simeulue och Siumat utanför Sumatras västkust.
• Papualorikit (Charmosyna papou), delas upp i två arter:
  • vogelkoplorikit (C. papou), som förekommer i Arfak- och Tamraubergen på Vogelkophalvön i Västpapua, och;
  • paradislorikit (C. stellae), som förekommer i bergsområden på Nya Guinea från Weylandbergen i öster till Owen Stanley-bergen i öster, samt på Huonhalvön.
• Gulgrön lorikit (Trichoglossus flavoviridis) flyttas till släktet Saudareos och delas upp i två arter:
  • sulalorikit (S. flavoviridis), som är endemisk för Sulaöarna utanför östra Sulawesi och;
  • gulörad lorikit (S. meyeri), på Sulawesi.
• Praktjuveltrast (Pitta elegans) delas upp i tre arter:
  • praktjuveltrast (P. elegans), med tre underarter, elegans i centrala Små Sundaöarna (Semau, Timor, Kisar), maria på Sumba och virginalis på de små öarna Tanahjampea, Kalao och Kalaotoa söder om Sulawesi;
  • ornatjuveltrast (P. concinna), i Små Sundaöarna på öarna Nusa Penida, Lombok, Sumbawa, Flores, Adonara, Lembata och Alor, samt;
  • bandajuveltrast (P. vigorsii), på ett antal mindre öar i Bandasjön (Banda, Kasiui, Kur, Tiur, Kai-öarna, Damar och Babar).
• Fläckbröstad taggstjärt (Synallaxis stictothorax) delas upp i två arter:
  • fläckbröstad taggstjärt (S. stictothorax), som förekommer från sydvästra Ecuador till nordvästra Peru (Tumbes, Piura, Lambayeque, La Libertad) och;
  • chinchipetaggstjärt (S. chinchipensis), som förekommer i avrinningsområdena för floderna Chinchipe och Marañón i Cajamarca i nordvästra Peru.
• Rostvingad myrsmyg (Herpsilochmus rufimarginatus) delas upp i två arter:
  • rostkantad myrsmyg (H. rufimarginatus), som förekommer från Panama söderut till sydcentrala Brasilien och;
  • rostvingad myrsmyg (H. frater), som förekommer i östra Brasilien från Paraíba söderut till östra Paraguay och nordöstra Argentina.
• Rostmyrpitta (Grallaria rufula) delas upp i hela åtta kryptiska arter som är mycket lika varandra till utseenden med skiljer sig i läten och genetik (därtill beskrivs sex nya arter i komplexet, se under ”tolv nyligen beskrivna arter” nedan):
  • taironamyrpitta (G. spatiator), som är endemisk för Colombia där den finns i Sierra Nevada de Santa Marta in Magdalena, La Guajira, och Cesa. Namnet kommer av den förcolumbianska taironacivilisationen i området;
  • perijámyrpitta (G. saltuensis), som är endemisk för bergskedjan Serranía de Perijá i Zulia, Venezuela, och La Guajira och Cesar, Colombia;
  • muiscamyrpitta (G. rufula), som förekommer i östra Anderna från Tamámassivet i Táchira, Venezuela, och Norte de Santander, Colombia, söderut till Cundinamarca och västra Meta, Colombia, med undantag för de västra sluttningarna av Iguaquemassivet i Boyacá och sydvästligaste Santander, Colombia. Namnet kommer från muiscacivilisationen på höglandet och de östra sluttningarna av Anderna, vars kultur fortfarande påverkar samhället i de här delarna av Colombia;
  • ekvatorialmyrpitta (G. saturata), som förekommer i Iguaquemissivet på Östra Andernas västsluttningar i Boyacá och i sydvästligaste Santander, Colombia; i centrala Anderna från södra Antioquia till Tolima och i Cauca, Colombia; och i Anderna från Nariño och västra Putumayo, Colombia, söderut genom Ecuador till Piura och Cajamarca, Peru, norr om Marañónfloden och öster om Huancabambafloden. Namnet speglar utbredningen på bägge sidor om Ekvatorn;
  • cajamarcamyrpitta (G. cajamarcae), som är endemisk för Peru där den förekommer i Anderna i Piura, Cajamarca, och i Lambayeque väster om Huancabambafloden och kring övre Marañónflodens flöde;
  • junínmyrpitta (G. obscura), som är endemisk för Peru där den återfinns på Andernas östsluttningar i departementet Junín, söder om Perenéfloden and Paucartambofloden, norr om Mantarofloden, och väster om Enefloden;
  • urubambamyrpitta (Grallaria occabambae), som är endemisk för Peru där den förekommer i Cordillera Vilcabamba i allra östligaste Junín och Cusco öster om Enefloden och Apurímacfloden och mellan Tambofloden i norr till Marcapatafloden i söder. Namnet kommer från provinsen Urumbamba där arten samlats in, samt;
  • boliviamyrpitta (Grallaria cochabambae), som är endemisk för Bolivia där den förekommer i östra La Paz och Cochabamba.
• Páramotapakul (Scytalopus opacus) delas upp i två arter:
  • páramotapakul (S. opacus), som förekommer i centrala Anderna i Colombia (Caldas) söderut till sydcentrala Ecuador och;
  • lojatapakul (S. androstictus), som återfinns i bergsområdena som separerar provinserna Loja och Zamora-Chinchipe i södra Ecuador, samt i departementen Piura och Cajamarca i norra Peru.
• Svartgrå tapakul (Scytalopus latrans) delas upp i två arter:
  • svartgrå tapakul (S. latrans), som förekommer i Anderna, från västra Venezuela söderut till norra Peru (norr om Marañónfloden);
  • utcubambatapakul (S. intermedius), som förekommer i Utcubambaflodens avrinningsområde i södra Amazonas i Peru (söder om Marañónfloden).
• Brun myzomela (Myzomela obscura) delas upp i fyra arter:
  • brun myzomela (M. obscura), som förekommer på Nya Guinea, i norra Australien, Aruöarna och öarna i Torres sund;
  • halmaheramyzomela (M. simplex), på Halmahera och de mindre öarna Ternate, Tidore, Kasiruta, Bacan, Damar och Morotai;
  • rödryggig myzomela (M. rubrotincta), på öarna Obi och Bisa i norra Moluckerna, och;
  • biakmyzomela (M. rubrobrunnea), endemisk för ön Biak i Cenderawasihbukten, Västpapua.
• Röd myzomela (Myzomela cruentata) delas upp i två arter:
  • röd myzomela (M. cruentata), som förekommer på Nya Guinea, Yapen, New Britain och Duke of York-öarna och;
  • karminmyzomela (M. erythrina), på New Ireland, New Hanover, Tabar och Djaul i Bismarckarkipelagen.
• Rödhalsad myzomela (Myzomela rosenbergii) delas upp i två arter:
  • rödhalsad myzomela (M. rosenbergii), på Nya Guinea och;
  • goodenoughmyzomela (M. longirostris), som endast förekommer på ön Goodenough i D’Entrecasteaux-öarna.
• Solfjäderssångsmyg (Gerygone flavolateralis) delas upp i två arter:
  • solfjäderssångsmyg (G. flavolateralis), som återfinns på Banks Island i Vanuatu, på Nya Kaledonien och Loyautéöarna, samt;
  • rennellsångsmyg (G. citrina), endemisk för ön Rennell i Salomonöarna.
• Prickig bärpickare (Rhamphocharis crassirostris) delas upp i två arter:
  • tjocknäbbad bärpickare (R. crassirostris), från bergsområden på västra Nya Guinea (Vogelkop, Snow Mountains, Border Ranges);
  • prickig bärpickare (R. piperata), från bergsområden på östra Nya Guinea (Central Ranges, Huon).

• Tofsbärfågel (Paramythia olivacea) delas upp i två arter:
  • västlig tofsbärfågel (P. olivacea), från Snow Mountains på västra Nya Guinea och;
  • östlig tofsbärfågel (P. montium), från bergsområden på östra Nya Guinea (Central Ranges, Huon).
• Alexanderbatis (Batis poensis) delas upp i två arter:
  • biokobatis (B. poensis), endemisk för ön Bioko i Guineabukten och;
  • västafrikansk batis (B. occulta), som förekommer i regnskogsbältet från östra Sierra österut till, sydvästra Centralafrikanska republiken, Gabon och norra Kongo-Brazzaville.
• Papuadrillfågel (Lalage atrovirens) delas upp i två arter:
  • papuadrillfågel (L. atrovirens), som förekommer på Nya Guinea och Raja Ampatöarna, samt;
  • biakdrillfågel (L. leucoptera), endemisk för ön Biak i Cenderawasihbukten, Västpapua.
• Kinesisk varfågel (Lanius sphenocercus) delas upp i två arter:
  • kinesisk varfågel (L. sphenocercus), som förekommer i östra Mongoliet österut till sydöstra Ryssland, nordöstra och nordcentrala Kina och Koreanska halvön och;
  • jättevarfågel (L. giganteus), som förekommer i centrala och östra Qinghai, sydvästra Gansu, östra Xizang, och norra och västra Sichuan i centrala Kina.
• Timorgylling (Oriolus melanotis) delas upp i två arter:
  • timorgylling (O. melanotis), på Timor, Roti och Semau, och;
  • wetargylling (O. finschi), på Wetar och Atauro.
• Gråbröstad solfjäderstjärt (Rhipidura rufiventris) delas upp i två arter:
  • gråbröstad solfjäderstjärt (R. rufiventris), som är vida spridd från östra Indonesien österut till Nya Guinea och Bismarckarkipelagen, samt i norra Australien och;
  • biaksolfjäderstjärt (R. kordensis), endemisk för ön Biak i Cenderawasihbukten, Västpapua.
• Sydöstasiatisk paradismonark (Terpsiphone affinis) delas upp i två arter:
  • orientparadismonark (T. affinis), som finns på det asiatiska fastlandet från Nepal österut till Vietnam, Malackahalvön och Sumatra, Java och Borneo, samt;
  • tenggaraparadismonark (T. floris), på Små Sundaöarna.
• Vithalsad monark (Carterornis pileatus) delas upp i två arter:
  • vithalsad monark (C. pileatus), på Buru och Halmahera i Moluckerna, samt;
  • tanimbarmonark (C. castus), endemisk för Tanimbaröarna.
• Sammetsmonark (Myiagra hebetior) delas upp i tre arter:
  • svarthuvad sammetsmonark (M. hebetior), på ön Mussau i norra Bismarckarkipelagen;
  • sothuvad sammetsmonark (M. eichhorni), på New Hanover, New Ireland och New Britain i Bismarckarkipelagen och;
  • gråhuvad sammetsmonark (M. cervinicolor), endemisk för ön Djaul, utanför New Ireland. Namnen refererar till honornas dräkt som skiljer tydligt mellan arterna, medan hanarna har en helsvart dräkt.
• Svartskata (Platysmurus leucopterus) delas upp i två arter:
  • malackasvartskata (P. leucopterus), på Malackahalvön, Sumatra, Bangka och Belitung, och;
  • borneosvartskata (P. aterrimus), på Borneo.
• Sundakråka (Corvus enca) delas upp i tre arter:
  • sundakråka (C. enca), på Malackahalvön, Borneo, Java, Bali, Sulawesi, Sulaöarna och ett antal mindre öar i regionen;
  • småkråka (C. samarensis), på Luzon, Samar och Mindanao i Filippinerna, samt;
  • palawankråka (C. pusillus), på Palawan och Mindoro i Filippinerna.
• Paradiskråka (Lycocorax pyrrhopterus) delas upp i två arter:
  • halmaheraparadiskråka (L. pyrrhopterus), på Halmahera och de mindre öarna Morotai, Rau, Kasiruta och Bacan, och;
  • obiparadiskråka (L. obiensis), på Obi och Bisa.
• Asksydhake (Heteromyias albispecularis) delas upp i två arter:
  • asksydhake (H. albispecularis), på Vogelkophalvön i Västpapua, samt eventuellt i Fojabergen, och;
  • svartkronad sydhake (H. cinereifrons), från bergsområden på övriga Nya Guinea.
• Streckig ökenlärka (Eremalauda dunni) delas upp i två arter:
  • saharalärka (E. dunni), i södra Sahara från Västsahara österut till centrala Sudan, och;
  • arablärka (E. eremodites), som är nomadisk i Jordanien (Azraq), norra och centrala Saudiarabien, Kuwait, södra Jemen och sydvästra Oman. Har även häckat på Sinaihalvön, södra Israel och i Syrien.
• Dvärglärka (Alaudala rufescens) delas upp i två arter:
  • medelhavsdvärglärka (A. rufescens), med underarterna apetzii (Iberiska halvön), polatzeki (östra Kanarieöarna), rufescens (Teneriffa, utdöd) och minor (Marocko till nordvästra Egypten, södra Turkiet till Sinaihalvön och östra Irak), samt;
  • turkestandvärglärka (A. heinei), med underarterna heinei (Ukraina till östra Kazakstan), beicki (södra Mongoliet och nordcentrala Kina), pseudobaetica (östra Turkiet, Transkaukasien och norra Iran) och aharonii (centrala Turkiet).
• Sundabulbyl (Ixos virescens) delas upp i två arter:
  • javabulbyl (I. virescens), endemisk för Java, och;
  • sumatrabulbyl (I. sumatranus), endemisk för Sumatra.
• Everettbulbyl (Hypsipetes everetti) delas upp i två arter:
  • mindanaobulbyl (H. everetti), på Mindanao, Samar, Leyte, Suluöarna och några mindre öar, samt;
  • camiguinbulbyl (H. catarmanensis), på Camiguin Sur.
• Hussvala (Delichon urbicum) delas upp i två arter:
  • hussvala (D. urbicum), med underarterna urbicum (västra, centrala och norra Europa till västra Sibirien) och meridionale (södra Europa, norra Afrika till västra Mongoliet, Tianshan och Kashmir), samt;
  • sibirisk hussvala (D. lagopodum), monotypisk i Asien från mellersta och övre Jenisej, Altajbergen och Mongoliet, öster ut till Anadyr, Ochotska havet och nordöstra Kina.            
• Sulawesisångare (Phylloscopus sarasinorum) delas upp i två arter:
  • lompobattangsångare (P. sarasinorum), i Lompobattangbergen på södra Sulawesi, och;
  • sulawesisångare (P. neosphilus), på norra, centrala och sydöstra Sulawesi.
• Streckig prinia (Prinia gracilis) delas upp i två arter:
  • nilprinia (P. gracilis), som förekommer i norra Egypten och nordöstra Afrika till södra Syrien och norra Saudiarabien, och;
  • dvärgprinia (P. lepida), som förekommer i södra Turkiet och norra Syrien österut till Sydöstasien, samt i Förenade Arabemiraten och norra Oman.
• Gulbröstad apalis (Apalis flavida) delas upp i två arter:
  • gulbröstad apalis (A. flavida), som är vida spridd över stora delar av tropiska Afrika från Senegal i väster, till sydvästra Etiopien i öster och söderut till sydöstra Sydafrika, samt;
  • brunstjärtad apalis (A. flavocincta), som förekommer i nordvästra Somalia och angränsande Etiopien, sydöstra Sydsudan, södra Etiopien, nordöstra Uganda, nordöstra och östra Kenya samt södra Somalia.
• Kastanjevingad timalia (Cyanoderma erythropterum) delas upp i två arter:
  • kastanjevingad timalia (C. erythropterum), som förekommer på Malackahalvön, Sumatra och några mindre öar, samt;
  • tvåfärgad timalia (C. bicolor), på norra Borneo och Banggiöarna.
• Kastanjeryggig sabeltimalia (Pomatorhinus montanus) delas upp i två arter:
  • javasabeltimalia (P. montanus), endemisk för Java och Bali, samt;
  • sundasabeltimalia (P. bornensis), på Malackahalvön, Sumatra, Bangka och Borneo.
• Svartkronad timalia (Pellorneum capistratum) delas upp i tre arter:
  • svartkronad timalia (P. capistratum), på Java;
  • gråbrynad timalia (P. nigrocapitatum), på Malckahalvön, Sumatra och Bangka, och;
  • vitbrynad timalia (P. capistratoides), på Borneo och Banggiöarna.
• Gråbröstad lövtimalia (Illadopsis rufipennis) delas upp i två arter:
  • beigebröstad lövtimalia (I. rufipennis), som förekommer från Sierra Leone österut till Ghana, och Nigeria österut till södra Centralafrikanska republiken, Kongo-Brazzaville, Cabina, nordöstra Kongo-Kinshasa, södra Uganda, nordvästra Tanzania, västra och sydvästra Kenya, samt Bioko, och;
  • tanzanialövtimalia (I. distans), som är endemisk för östra Tanzania.

• Klippsmygtimalia (Gypsophila crispifrons) delas upp i tre arter:
  • variabel karsttimalia (G. crispifrons), som förekommer i norra Tenasserim, genom sydöstra Myanmar till nordvästra och västra Thailand;
  • grå karsttimalia (G. annamensis), som förekommer i södra Yunnan, norra Laos och norra Vietnam, och;
  • rödbrun karsttimalia (G. calcicola), i centrala Thailand, nordöst om Bangkok.
• Svartkronad glasögonfågel (Sterrhoptilus nigrocapitatus) delas upp i två arter:
  • visayaglasögonfågel (S. nigrocapitatus), på Samar, Layte och Bohol i Visayaöarna, och;
  • calabarzonglasögonfågel (S. affinis), på södra Luzon, huvudsakligen i provinsen Calabarzon.
• Svavelstrupig glasögonfågel (Zosterops minor) delas upp i två arter:
  • grönpannad glasögonfågel (Z. minor), som förekommer på norra och västcentrala Nya Guinea (Weylandbergen) och Yapen Island, och;
  • svavelstrupig glasögonfågel (Z. chrysolaemus), som förekommer på nordvästra, centrala, östcentrala, nordöstra och sydöstra Nya Guinea, samt på öar i D’Entrecasteaux-arkipelagen.
• Svarthuvad glasögonfågel (Zosterops fuscicapilla) delas upp i två arter:
  • svarthuvad glasögonfågel (Z. fuscicapilla), som förekommer i västra och centrala Nya Guinea, och;
  • oyatabuglasögonfågel (Z. crookshanki), på öarna Goodenough and Fergusson i D’Entrecasteaux-arkipelagen. Namnet kommer från typlokalen, berget Oya Tabu på Fergusson.
• Gråstrupig glasögonfågel (Zosterops rendovae) delas upp i tre arter:
  • makiraglasögonfågel (Z. rendovae), endemisk för ön Makira i Salomonöarna;
  • bougainvilleglasögonfågel (Z. hamlini), endemisk för ön Bougainville i Salomonöarna och;
  • guadalcanalglasögonfågel (Z. oblitus), endemisk för ön Guadalcanal i Salomonöarna.
• Blygrå myggsnappare (Polioptila plumbea) delas upp i två arter:
  • blygrå myggsnappare (P. plumbea), som förekommer från centrala och östra Colombia till Peru and nordöstra Brasilien och;
  • vitbrynad myggsnappare (P. bilineata), från södra Mexiko söderut till västra Colombia.
• Brunhuvad nötväcka (Sitta pusilla) delas upp i två arter:
  • brunhuvad nötväcka (S. pusilla), i sydöstra USA, och;
  • bahamanötväcka (S. insularis), endemisk för Grand Bahama Island, en akut utrotningshotad art om den inte redan är utgången.

• Svartvit stare (Gracupica contra) delas upp i tre arter:
  • svartvit stare (G. contra), från östra Pakistan, genom södra Nepal och norra och centrala Indien österut till sydvästra Kina;
  • thaistare (G. floweri), i södra och östra Burma och södra Kina till Thailand, Laos och Kambodja, samt;
  • jallastare (G. jalla), på Java and Bali. Namnet kommer troligen från ett lokalt namn på arten på Java.
• Gråkindad rabdornis (Rhabdornis inornatus) delas upp i två arter och släktet ges, tillsammans med ytterligare två arter i släktet, det mer svenskklingande namnet krypstarar som speglar detta unika starsläkte:
  • mindanaokrypstare (R. inornatus), på Mindanao, Samar, Bilaran och Leyte, och;
  • visayakrypstare (R. rabori), på Panay och Negros.
• Ötrast (Turdus poliocephalus) delas upp i två arter:
  • ötrast (T. poliocephalus), som förekommer med 49 underarter från den indonesiska övärlden österut till Samoa, och;
  • taiwantrast (T. niveiceps), endemisk för Taiwan.
• Vitbrynad shama (Copsychus luzoniensis) delas upp i två arter:
  • luzonshama (C. luzoniensis), på Luzon och några mindre öar och;
  • visayashama (C. superciliaris), på Ticao, Masbate, Negros och Panay i västcentrala Visayaöarna.
• Javaflugsnappare (Cyornis banyumas) delas upp i två arter:
  • javaflugsnappare (C. banyumas), på Java och;
  • dajakflugsnappare (C. montanus), på Borneo. Namnet kommer från dajakfolket – ursprungsbefolkningen på ön.
• Floresflugsnappare (Cyornis oscillans) delas upp i två arter:
  • floresflugsnappare (C. oscillans), endemisk för Sumbawa och Flores i Små Sundaöarna, och;
  • sandelflugsnappare (C. stresemanni), endemisk för Sumba i Små Sundaöarna. Ön kallades tidigare Sandelwood Island.
• Roststjärtad flugsnappare (Cyornis ruficauda) delas upp i tre arter:
  • roststjärtad flugsnappare (C. ruficauda), som förekommer på Samar, Leyte, Mindanao och Basilan i Filippinerna;
  • suluflugsnappare (C. ocularis), endemisk för Suluöarna och;
  • crockerflugsnappare (C. ruficrissa), som förekommer i bergsområden, inklusive Crockerbergen, på norra Borneo.
• Kinesisk niltava (Niltava vivida) delas upp i två arter:
  • taiwanniltava (N. vivida), endemisk för Taiwan, och;
  • kinesisk niltava (N. oatesi), som förekommer i södra Kina, från sydöstra Tibet österut till Sichuan och Yunnan.

• Bocageakalat (Sheppardia bocagei) delas upp i två arter:
  • gråkronad akalat (S. bocagei), som förekommer i sydöstra Kongo-Kinshasa och västra Tanzania till västra Angola och norra Zambia och;
  • kortstjärtad akalat (S, poensis), som förekommer från sydöstra Nigeria och Bioko till östra Kongo-Kinshasa och västra Tanzania.
• Ryukyunäktergal (Larvivora komadori), delas upp i två arter:
  • ryukyunäktergal (L. komadori), som förekommer på norra Ryukyuöarna, samt;
  • okinawanäktergal (L. namiyei), som är endemisk för Okinawa i Ryukyuöarna.
• Sundanäktergal (Myiomela diana) delas upp i två arter:
  • javanäktergal (M. diana), endemisk för Java, och;
  • sumatranäktergal (M. sumatrana), endemisk för Borneo.
• Gulbrynad narcissflugsnappare (Ficedula narcissina) delas upp i två arter:
  • narcissflugsnappare (F. narcissina), på Sachalin, Kurilerna och i större delen av Japan och;
  • ryukyuflugsnappare (F. owstoni), på Ryukyuöarna.
• Stenskvätta (Oenanthe oenanthe) delas upp i två arter:
  • stenskvätta (O. oenanthe), som är den vida spridda arten i Palearktis och;
  • atlasstenskvätta (O. seebohmi), i Atlasbergen i Nordvästafrika.
• Sorgstenskvätta (Oenanthe lugens) delas upp i tre arter:
  • sorgstenskvätta (O. lugens), som förekommer från östra Egypten, genom Arabiska halvön österut till Iran;
  • maghrebstenskvätta (O. halophila), i Nordafrika, från Marocko till västra Egypten, och;
  • basaltstenskvätta (O. warriae), i nordöstra Jordanien och södra Syrien.
• Filippinblåfågel (Irena cyanogastra) delas upp i två arter:
  • filippinblåfågel (I. cyanogastra), över större delen av Filippinerna och;
  • palawanblåfågel (I. tweeddalii), endemisk för Palawan och några mindre närliggande öar i västra Filippinerna.

• Blåvingad bladfågel (Chloropsis cochinchinensis) delas upp i två arter:

• • javabladfågel (C. cochinchinensis), endemisk för Java, och;
  • blåvingad bladfågel (C. moluccensis), som förekommer över stora delar av Sydöstasien från Bangladesh i väster till Borneo i öster.
• Orangebukig bladfågel (Chloropsis hardwickii) delas upp i två arter:
  • orangebukig bladfågel (C. hardwickii), som förekommer från Himalaya till norra Laos och på Malackahalvön, samt;
  • gråkronad bladfågel (C. lazulina), i norra och centrala Vietnam och sydöstra Kina.

• Orangekronad blomsterpickare (Dicaeum anthonyi) delas upp i två arter:
  • gulkronad blomsterpickare (D. anthonyi), endemisk för bergsområden på Luzon i Filippinerna och;
  • brandkronad blomsterpickare (D. kampalili), endemisk för bergsområden på Mindanao i Filippinerna.
• Grön solfågel (Anthreptes rectirostris) delas upp i två arter:
  • gulhakad solfågel (A. rectirostris), som förekommer från Sierra Leone till Ghana och;
  • gråhakad solfågel (A. tephrolaemus), som förekommer från södra Nigeria österut till västra Kenya och nordvästra Tanzania, söderut till nordvästra Angola, samt på Bioko.
• Gråhuvad domherre (Pyrrhula erythaca) delas upp i två arter:
  • gråhuvad domherre (P. erythaca), som förekommer från östra Himalaya till centrala Kina, och;
  • taiwandomherre (P. leucogenis), endemisk för Taiwan.
• Orientgrönfink (Chloris sinica) delas upp i två arter:
  • orientgrönfink (C. sinica), som förekommer i östra Asien från Kamtjatkahalvön söderut till Vietnam, och;
  • boningrönfink (C. kittlitzi), endemisk för öarna Hahajima and Minamiiwoto i Boninöarna, sydöst om Japan.
• Reichardsiska (Crithagra reichardi) delas upp i två arter:
  • miombosiska (C. reichardi), som förekommer i framför allt miomboskog från södra Kongo-Kinshasa till centrala Tanzania och norra Moçambique, och;
  • höglandssiska (C. striatipectus), i höglänt terräng i södra Sudan, södra Etiopien och norra Kenya.
• Bergsiska (Chrysocorythus estherae) delas upp i två arter:
  • bergsiska (C. estherae), i bergsområden på 1 300–3 500 meters höjd på Sulawesi, Sumatra och Java, samt;
  • mindanaosiska (C. mindanensis), som återfinns på bergen Kitanglad och Apo på Mindanao, Filippinerna.
• Buskeufonia (Euphonia affinis) delas upp i två arter:
  • buskeufonia (E. affinis), som förekommer i östra Mexiko söderut till Costa Rica, och;
  • västmexikansk eufonia (E. godmani), endemisk för västra Mexiko.
• Kastanjestrimmig sparv (Rhynchospiza strigiceps) delas upp i två arter:
  • chacosparv (R. strigiceps), som förekommer i slättlandsområdet Gran Chaco från sydcentrala Paraguay till nordcentrala Argentina och;
  • yungassparv (R. dabbenei), från sydöstra Bolivia till nordvästra Argentina. Yungas är ett smalt bälte på östsidan av Anderna i sydöstra Bolivia till nordvästra Argentina, som kännetecknas av subtropiskt höglandsklimat och städsegrön skog.

• Saffransnäbbad sparv (Arremon flavirostris) delas upp i två arter:
  • saffransnäbbad sparv (A. flavirostris), som förekommer i centrala och östra Brasilien, samt från östra Bolivia till sydcentrala Brasilien, Paraguay och nordöstra Argentina, och;
  • mossparv (A. dorbignii), som förekommer från centrala Bolivia till nordvästra Argentina. Namnet kommer av den mossgröna färgen.
• Rostkronad skogssångare (Basileuterus rufifrons) delas upp i två arter:
  • rostkronad skogssångare (B. rufifrons), som förekommer från Mexiko till centrala Guatemala, och;
  • kastanjekronad skogssångare (B. delattrii), från södra Guatemala till norra Colombia och västra Venezuela.
• Grå saltator (Saltator coerulescens) delas upp i tre arter:
  • kanelbukig saltator (S. grandis), som förekommer från Mexiko söderut till Costa Rica;
  • olivgrå saltator (S. olivascens), från norra Colombia till Trinidad och norra Brasilien.
  • blågrå saltator (S. coerulescens), som är vida spridd i Sydamerika söder om ovanstående arters utbredning, söderut till Uruguay och norra Argentina.
• Oxtangara (Melopyrrha portoricensis) delas upp i två arter:
  • oxtangara (M. portoricensis), endemism för Puerto Rico, och;
  • saintkittstangara (M. grandis), på Saint Kitts. Arten är numera utdöd.

Tolv nyligen beskrivna arter tillkommer:

• Chamímyrpitta (G. alvarezi), som förekommer i västra Anderna i Colombia från Paramillo, nordvästra Antioquia, söderut till nordvästra Cauca. Namnet kommer från Embará-Chamí-folken som bor i området, chamí betyder ’berg’ på embaráspråket.
• Chachapoyamyrpitta (G. gravesi), som är endemisk för Peru där den förekommer på Andernas östsluttningar i Amazonas och San Martín söder och öster om Marañónfloden, söderut till Huánuco norr om Huallagafloden. Namnet kommer från chachapoyacivilisationen som fanns i området innan inkariket.
• Panaomyrpitta (G. oneilli), som förekommer på Andernas östsluttningar i Huánuco och Pasco, Peru, söderut till Huallagafloden och norr om Perenéfloden. Namnet kommer från typlokalen Panao.
• Oxapampamyrpitta (G. centralis), som är endemisk för Peru på Andernas östsluttningar från Huánuco söder om Huallagafloden genom Pasco till Junín väster om Enefloden och norr om Mantarofloden. Namnet kommer från provinsen Oxapampa i Pasco där arten först hittades.
• Ayacuchomyrpitta (Grallaria ayacuchensis), som är endemisk för Peru på Andernas östsluttningar i departementet Ayacucho väster om Apurímacfloden mellan Mantaro- och Pampasfloderna.
• Punomyrpitta (Grallaria sinaensis), som förekommer i departementet Puno, Peru, och i västligaste La Paz, Bolivia.
• Vitvingetapakul (Scytalopus krabbei), som förekommer i norra Amazonas i norra Peru.
• Ampaytapakul (Scytalopus whitneyi), som förekommer i Ayacucho and Apurímac  i södra Peru. Namnet kommer från typlokalen för arten.
• Jalkatapakul (Scytalopus frankeae), som förekommer i centrala Peru (Huánuco till Junín). Namnet refererar till artens typiska habitat – jalka – halvfuktig fjällhed ovan trädgränsen, och som domineras av småbuskar och ett fjädergräs (Stipa ichu), snarlikt habitatet páramo längre norrut.
• Kumawabärpickare (Melanocharis citreola), som endast är känd från Kumawabergen i Västpapua.
• Kilomberocistikola (Cisticola bakerorum), som är endemisk för Kilombero-flodslätten i centrala Tanzania.
• Vitstjärtad cistikola (Cisticola anderseni), även den endemisk för Kilombero-flodslätten i centrala Tanzania.

Fem arter stryks från listan:

• Tarimnattskärra (Caprimulgus centralasicus) synonymiseras med underarten plumipes av nattskärra (Caprimulgus europaeus).
• Amazonseglare (Chaetura viridipennis) slås samman med chapmanseglare (C. chapmani), den sammanslagna arten får namnet amazonseglare (C. chapmani).
• Nordlig tofskarakara (Caracara cheriway) slås samman med sydlig tofscaracara
  (C. plancus), den sammanslagna arten får namnet tofskarakara (C. plancus).
• Layardträdklättrare (Lepidocolaptes layardi) slås samman med rondôniaträdklättrare (L. fuscicapillus), den sammanslagna arten får namnet brunhättad trädklättrare (L. fuscicapillus).
• Kokonorsångare (Phylloscopus occisinensis) slås samman med alpsångare
  (P. affinis), den sammanslagna arten behåller namnet alpsångare (P. affinis).

Justeringar pga. högre systematiska förändringar

• Genetiska studier av hönsfåglarna har visat att frankolinerna i släktet Pternistis inte står nära de egentliga frankolinerna varför namnet frankolin begränsas till släktena Francolinus, Ortygornis, Campocolinus och Scleroptila. Namnen på samtliga arter i släktet Pternistis justeras därför till sporrhöna (eng. spurfowl). I samband med detta byter till de tre arterna i släktet Galloperdix namnändelse från sporrhöna till dvärgfasan. De nya namnen är:

• kopjesporrhöna (v. 12, hartlaubfrankolin)
• kamerunsporrhöna (v. 12, kamerunfrankolin)
• rostbukig sporrhöna (v. 12, rostbukig frankolin)
• rostkindad sporrhöna (v. 12, rostkindad frankolin)
• svartpannad sporrhöna (v. 12, svartpannad frankolin)
• rostkronad sporrhöna (v. 12, erckelfrankolin)
• djiboutisporrhöna (v. 12, djiboutifrankolin)
• angolasporrhöna (v. 12, sweistrafrankolin)
• ahantasporrhöna (v. 12, ahantafrankolin)
• gråstrimmig sporrhöna (v. 12, gråstrimmig frankolin)
• kikuyusporrhöna (v. 12, jacksonfrankolin)
• rödnäbbad sporrhöna (v. 12, rödnäbbad frankolin)
• kapsporrhöna (v. 12, kapfrankolin)
• natalsporrhöna (v. 12, natalfrankolin)
• bergsporrhöna (v. 12, hildebrandtfrankolin)
• marockansk sporrhöna (v. 12, marockansk frankolin)
• fjällig sporrhöna (v. 12, fjällig frankolin)
• gulnäbbad sporrhöna (v. 12, gulnäbbad frankolin)
• sahelsporrhöna (v. 12, clappertonfrankolin)
• etiopisk sporrhöna (v. 12, harwoodfrankolin)
• svartbent sporrhöna (v. 12, svartbent frankolin)
• gulstrupig sporrhöna (v. 12, gulstrupig frankolin)
• victoriasporrhöna (v. 12, victoriafrankolin)
• rödstrupig sporrhöna (v. 12, rödstrupig frankolin)
• röd dvärgfasan (v. 12, röd sporrhöna)
• brokdvärgfasan (v. 12, broksporrhöna)
• ceylondvärgfasan (v. 12, ceylonsporrhöna)

• Ordningen nattskärrefåglar (Caprimulgiformes) delas upp i sex ordningar:

• Nattskärrfåglar (Caprimulgiformes)
• Oljefåglar (Steatornithiformes)
• Potofågar (Nyctibiiformes)
• Grodmunfåglar (Podargiformes)
• Uggleskärrfåglar (Aegotheliformes)
• Seglar- och kolibrifågar (Apodiformes)

• Genetiska studier visar att rafflesmalkoha (Rhinortha chlorophaea) är en basal art inom Cuculinae och får därför namnet rostgök.
• Kraglori flyttas från lori-släktet Phygis till lorikiterna i släktet Vini, varför namnet justeras till kraglorikit (Vini solitaria).
• Genetiska studier har visat att dvärgtyrannerna i släktena Phylloscartes och Leptopogon inte står nära de egentliga dvärgtyrannerna i exempelvis släktet Zimmerius.
  • Samtliga namn i Phylloscartes justeras från dvärgtyrann till lövtyrann. Olivdvärgtyrann justeras till olivgrön lövtyrann, oustaletdvärgtyrann till långstjärtad lövtyrann och gulgrön dvärgtyrann till panamalövtyrann.
  • Tre arter i släktet Leptopogon justeras från dvärgtyrann till tyrann.  Brunbröstad dvärgtyrann får namnet rostbröstad tyrann.
• Genetiska studier har visat att Heteroxolmis inte är en del av Xolmiini utan syster till Alectrurus i tribus Fluvicolini, varför svartvit monjita (Heteroxolmis dominicana) får namnet dominikanertyrann. Resultaten visar även att kastanjegumpad tyrann (Neoxolmis rufiventris) är systerart till rostryggig monjita och att monjitorna inte är en monofyletisk grupp – namnet på samtliga justeras därför till busktyrann:

• vitgumpad busktyrann (v. 12, vitgumpad monjita)
• vit busktyrann (v. 12, vit monjita)
• eldögd busktyrann (v. 12, eldögd monjita)
• grå busktyrann (v. 12, grå monjita)
• svartkronad busktyrann (v. 12, svartkronad monjita)
• rostryggig busktyrann (v. 12, rostryggig monjita)
• salinasbusktyrann (v. 12, salinasmonjita)
• kastanjegumpad busktyrann (v. 12, kastanjegumpad tyrann)

• Rödflammig tyrann flyttas från släktet Deltarhynchus till plattnäbbarna i släktet Ramphotrigon och den får namnet rödflammig plattnäbb (Ramphotrigon flammulatum).
• Vitstrimmig munkskata (Melitograis giloloensis) står inte nära övriga munkskator i släktet Philemon varför namnet ändras till halmaherahonungsfågel.
• Genetiska studier har visat att kopjeskvätta (Pinarornis plumosus) i själva verket är en trast, varför den flyttas från familjen flugsnappare (Muscicapidae) till trastar (Turdidae) och får namnet kopjetrast.
• Solitärtrastarna i släktena Cichlopsis och Entomodestes står inte nära solitärtrastarna i Myadestes, utan är systergrupp till skogstrastarna i Catharus och Hylocichla, varför namnen på tre arter justeras till kanelskogstrast (v. 12 brun solitärtrast), svart skogstrast och vitörad skogstrast.
• Tre trastar med ”koltrast” i namnet justeras till bara ”trast” då de genetisk inte står närmast koltrast; mandarintrast (v. 12, kinesisk koltrast), indisk trast och tibettrast.

Övriga justeringar

• Stavningen ”streckig” justeras till ”streckad”, vilket påverkar ger följade arter nya namn; svartstreckad trögfågel, streckad barbett, streckad lorikit, gulstreckad lori, blåstreckad lori, streckad trädklättrare, streckad sprötstjärt, streckad myrtörnskata, streckad myrpitta, trestreckad tchagra, gulstreckad bulbyl, gulstreckad sångare, streckad rörsångare, vitstreckad fnittertrast, streckad flugsnappare, streckad spindeljägare, streckad vävare, svartstreckad sparv, grönstreckad sparv och gulstreckad snårsparv.
• Några arter med nationsnamn i genitiv ersätts med kortare sammanskrivna namn:

• argentinakopparand, argentinadoradito (v. 12, argentinsk);
• brasilientinamo, brasilienand, brasilienmyrtrast, brasiliensorgfågel, brasilienskrika, brasilientangara (v. 12, brasiliansk);
• papuatigerhäger (v. 12, papuansk);
• taiwanbambuhöna (v. 12, taiwanesisk);
• tibetrapphöna, tibetsnöhöna, tibetsnöfink (v. 12 tibetansk), och;
• vietnamkutia (v. 12, vietnamesisk).
• Tre namn på blygrå fåglar förenklas från ”blygrå” till det kortare ”bly-”; blyrall, blyvråk, blytrast.
• Två namn med ”tandnäbbad/tandnäbbs” förenklas till ”tand-” i linje med ett flertal andra arter som redan heter ”tand-”; tandkolibri, tandlövsalsfågel.
• Större sporrgök ändras till orientsporrgök, då arten inte är den största av sporrgökarna.
• Mindre hökgök ändras till berghökgök, då arten inte är den minsta hökgöken.
• I samband med att flera arter i släktet Streptopelia delas upp justeras namnet på ytterligare två arter genom att det felvisande ”turk” tas bort från namnet, då de genetiskt inte står närmast turkduvan, de nya namnen är flodduva (v. 12, vitvingad turkduva) och savannduva (v. 12, kapturkduva).
• Forskning visar att hispaniolatornugglan och den numera utdöda puertoricotornugglan bör betraktas som en och samma art, som får namnet gråmaskad tornuggla (Tyto glaucops).
• Eftersom arten förekommer från södra USA ned till Nicaragua justeras namnet på mexikansk skrikuv till mustaschskrikuv, i linje med det engelska namnet.
• Västlig jako ändras till temnejako, i linje med det engelska namnet. Temne är kommer av namnet på en folkgrupp i Sierra Leone, där arten förekommer.
• Müllerpapegja ändras till blåryggig papegoja, vilket också är i linje med det engelska namnet på arten.
• Tjocknäbbad sparvpapegoja ändras till flodsparvpapegoja, då arten inte är unikt tjocknäbbad. IOC gör samma justering efter rekommendation från South American Classification Committee (SACC).
• Namnet på de två endemiska monarkerna på Tanimbar i Indonesien anpassas efter det engelska språkbruket. Symposiachrus mundus får namnet svarthakad monark och det tidigare namnet tanimbarmonark reserveras för Carterornis castus.
• I samband med att dvärglärka delas upp av IOC görs ytterligare två ändringar bland dvärglärkorna (släktet Alaudala). Dels justeras sandlärka till sanddvärglärka, dels ändras mongolisk dvärglärka till sidenvägsdvärglärka, då arten förekommer över en långt större område än Mongoliet – från Turkmenistan i väster till nordöstra Kina i öster. Utbredningen följer i stora drag de medeltida sidensvägarnas sträckning från nordöstra Kina till Centralasien.
• I samband med att sundabulbyl delas upp i java- respektive sumatrabulbyl, justeras namnet på Hemixos leucogrammicus från sumatra- till vitstreckad bulbyl, i linje med det engelska språkbruket.
• Himalayasångare blir nytt namn istället för sydlig kungsfågelsångare, då denna inte är systerart till kungsfågelsångare.
• Marianersångare ändras till guamsångare, då den numera utdöda arten efter splitt av saipan- och aguijansångare var endemisk för Guam.
• I samband med att det engelska namnet på Swinhoe’s Prinia ändras till Striped Prinia, justeras även det svenska namnet från swinheoprinia till strimprinia.
• För att undvika sammanblandning med de egentliga grästimaliorna (släktet Graminicola) justeras namnet på rostgumpad grästimalia och brahmaputragrästimalia (släktet Laticilla) till industimalia respektive brahmaputratimalia.
• Emeishanprakttimalia förenklas till emeiprakttimalia, i linje med bruket för andra artnamn, såsom emeibambusångare och emeikronsångare. Shan betyder ’berg’ på kinesiska, så är överflödigt.
• För att undvika förväxling med bandgärdsmyg justeras bandad gärdsmyg till det mer specifika namnet zebragärdsmyg.
• Svarthättad trast justeras till svarthuvad trast då det mer korrekt beskriver artens utseende.
• Ön Sumba i Indonesien hyser tre endemiska flugsnappare, alla med brunaktig dräkt. Muscicapa segregata har ett unikt drillande läte och får namnet drillflugsnappare, samtidigt som det tidigare namnet sumbaflugsnappare reserveras för Ficedula harterti (v. 12, hartertflugsnappare) i linje med det engelska namnet Sumba Flycatcher.
• I samband med uppdelningen av ryukyunäktergal i två arter, justeras namnet på den närbesläktade arten japansk rödhake, även den i näktergalssläktet Larvivora, till japansk näktergal.
• I samband med att gulbrynad narcissflugsnappare (Ficedula narcissina) delas upp i två arter och namnet narcissflugsnappare reserveras för narcissina, förenklas namnet på två närstående arter till solflugsnappare (v. 12, vitbrynad narcissflugsnappare), respektive shanxiflugsnappare (v. 12, kinesisk narcissflugsnappare).
• Namnet på två skogstrastar justeras till gulstrupig skogstrast (v. 12, gouldskogstrast), resp. spräcklig skogstrast (v.12, sclaterskogstrast). IOC gör samma justering efter rekommendationer från South American Classification Committee (SACC) och North American Classification Committee (NACC).
• Då det finns ett flertal tangaror med lika eller tjockare näbbar än tjocknäbbad tangara, justeras namnet till svavelstrupig tangara, i linje med det engelska Sulphur-throated.
• För att undvika sammanblandning med de egentliga grästangarorna (släktet Emberizoides) justeras namnet på grästangara (släktet Sicalis) till gultangara.

Utdödalistan

Även listan med namn på arter som dött ut före år 1500 har uppdaterats.

• En ny tornuggla har beskrivits från Kuba:
  • mindre kubatornuggla (Tyto maniola)
• Cravestornuggla byter namn till större kubatornuggla (Tyto cravesi).
• Haititornuggla byter namn till hispanionlatornuggla (Tyto ostologa), ett namn som bättre beskriver utbredningen på ön Hispaniola, snarare än landet Haiti.
• En ny marklevande uggla har beskrivits från Kuba:
  • mindre markuggla (Ornimegalonyx ewingi)
• En ny sothöna har beskrivits från Chile:
  • chilesothöna (Fulica montanei)
• En ny snäppa har beskrivits från ön Henderson i Stilla havet:
  • hendersonsnäppa (Prosobonia sauli)

Markus Lagerqvist, Erling Jirle, Gustav Asplund och Tommy Tyrberg, Tk,
29 juli 2021.