Den 1 oktober genomfördes en förändring av artskyddsförordningen som innebär att man delat upp formuleringarna från livsmiljödirektivet och fågeldirektivet. Skogsindustrin och andra exploaterande verksamheter hoppas därigenom kunna exkludera livsmiljöskyddet för fåglar enligt den tidigare 4 § 4 p. artskyddsförordningen. Det framgår emellertid ytterst tydligt av fågeldirektivet att livsmiljöskydd för fåglar är en självklarhet (oavsett exakt vad som står i den enskilda formulering som nu har ändrats)!
I fågeldirektivet står det uttryckligen att det gäller för fåglar samt för deras ägg, bon och livsmiljöer (artikel 1). Det framgår också av artikel 13 att de åtgärder som vidtas inte får leda till en försämring av den nuvarande situationen beträffande bevarandet av de fågelarter som avses i artikel 1 samt att hänsyn ska tas till bland annat arter som är känsliga för vissa förändringar i livsmiljön (artikel 4). Fågeldirektivet är styrande för svensk rättspraxis, liksom för ansvariga myndigheters ärendehantering och beslutsfattande.
Mark- och miljööverdomstolen har redan uttalat sig angående vad den aktuella förändringen innebär, eller snarare vad den inte medför. I mål M 610-21 (2022-04-26) anger MÖD i domskälen att: ”Vid dessa bedömningar får etableringen anses som en störning enligt 4 § första stycket 2 artskyddsförordningen sedd i ljuset av artikel 5 d fågeldirektivet, samt innebära en skada på ett fortplantningsområde enligt bestämmelsens fjärde punkt… I enlighet med bedömningarna ovan kommer en etablering i konflikt med förbudet i artikel 5 d fågeldirektivet. En eventuellt förestående anpassning av artskyddsförordningen som närmare ansluter till fågeldirektivets lydelse saknar därmed betydelse för bedömningen av tillåtligheten” (vår understrykning).
Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen – som i våras officiellt gjorde fundamentalt olika tolkningar av rättsläget kring det så kallade ”bofinkskyddet” – har nu enats om en gemensam syn på vad förändringarna i 4 § artskyddsförordningen innebär i fråga om fridlysning av fåglar i samband med skogsbruk. Denna vägledning har Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och BirdLife Sverige – inom ramen för referensgruppen till Naturvårdsverkets och Skogsstyrelsens arbetsgrupp att utarbeta strategier och arbetssätt för förebyggande åtgärder för artskydd i skogen – bemött med denna skrivelse.
Frågan är vad vi har att vänta framöver?
En fingervisning kan vara att Länsstyrelsen i Stockholms län i ett exploateringsärende ansett att man inte behöver söka dispens för att förstöra revir av mindre hackspett. Länsstyrelsen motiverar detta på följande sätt: ”Genom en ändring i artskyddsförordningen som började gälla den 1 oktober 2022 försvinner förbudet att skada eller förstöra fåglars fortplantningsområden och viloplatser. Länsstyrelsen bedömde därför att trädfällning under september månad skulle kunna strida mot detta förbud, men därefter får utföras utan dispens från artskyddsförordningen.”
Ett annat exempel kom från Skogsstyrelsen när man beslutade om en skyddszon om 0,2 hektar runt ett bo av tretåig hackspett, medan resten av reviret/livsmiljön tilläts kalavverkas. Vad hjälper det att spara boträdet när livsmiljön försvinner? Noteras bör att såväl länsstyrelsens som Skogsstyrelsens tolkning i dessa två fall är helt felaktig gentemot den vägledning som Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen presenterade den 29 september.
Tyvärr lär vi nog se många fler liknande beslut innan ny rättspraxis blir gällande. BirdLife Sverige avser här att bidra till att leda rättsutvecklingen åt rätt håll, och har i det avseendet överklagat båda två ovan nämnda myndighetsbeslut. Även om vi troligen får rätt i dessa två fall, så är en trolig utgång att vi i förlängningen åter måste vända oss till EU-domstolen, varpå EU-domstolen med största sannolikhet kommer att påpeka för Sverige att man fortfarande inte har en sådan förebyggande lagstiftning som tillämpar EU:s regler om artskydd i skogsbruket, trots att detta mycket tydligt angavs i EU-domstolens förhandsavgörande om svenskt skogsbruk som kom i mars 2021. Då fastställde EU-domstolen (i de förenade målen C-473/19 och 474/19 Skydda skogen) att artskyddsförordningen införlivar fågeldirektivet i svensk miljölagstiftning och att tolkningen således ytterst ska ske utifrån EU-domstolens praxis. EU-domstolen poängterade att stor vikt ska läggas på vilken skada som den planerade verksamheten/åtgärden utgör för den aktuella livsmiljön och för kontinuerlig ekologisk funktion för berörda arter.
