Vad gör man med skadade, sjuka eller döda vilda fåglar?

Det händer att fåglar blir sjuka, eller skadade. I många fall är detta en del av naturens kretslopp, och inte något som vi människor alls noterar, men när det gäller fåglar i vår närhet händer det att skadade, sjuka eller döda vilda fåglar påträffas. Vad bör man då göra? Nedan följer några korta tips och råd:

 

 

Döda fåglar:

Om det inte är uppenbart vad fågeln har dött av (exempelvis flugit in i fönsterruta eller kraftledning, eller påkörd av bil) så kan det ibland vara lämpligt att fågeln obduceras eller att prover tas, i synnerhet om man misstänker smittsam sjukdom eller förgiftning. Detta kan göras genom SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt), utan kostnad. Man rapporterar då in den sjuka/döda fågeln via webbplatsen Rapporteravilt.sva.se, och sedan meddelar SVA ifall de vill ha den döda fågeln inskickad. De bistår då med förpackningsmaterial och andra instruktioner, till exempel om huruvida den döda fågeln ska förvaras i kyl eller frys, givetvis då ordentligt inslagen dubbla i plastpåsar. Även vid sjukdom eller död hos fåglar som av olika skäl inte kan skickas in för analys kan en skriftlig rapport skickas in via webbplatsen Rapporteravilt.sva.se, för att bidra till ökad kunskap.

 

Döda fåglar som är klassificerade som ”statens vilt” (till exempel örnar och vissa andra rovfåglar, vissa ugglor, kungsfiskare, sommargylling, härfågel, lunnefågel och ett antal andra arter, se https://www.nrm.se/natur–och-miljoovervakning/statens-vilt) ska skickas till Naturhistoriska Riksmuseet, utom vid misstanke om smittsam sjukdom eller brott, då dessa fåglar i stället ska skickas till SVA, se ovan.

 

Åtminstone vid misstanke om smittsam sjukdom är det lämpligt att använda handskar eller en plastpåse över handen om man ska ta i fågeln, och tvätta händerna efteråt. Vid tydlig misstanke om fågelinfluensa (utbrott med flera sjuka och döda fåglar – inte småfåglar utan måsfåglar, änder, gäss, svanar mm – på samma plats) bör man kontakta myndigheterna i stället för att själv samla ihop de döda fåglarna.

 

Skadade eller sjuka fåglar:

Tornseglarungar som inte har tillräckligt utväxta vingar för att kunna flyga behöver läggas tillbaka i boet eller lämnas till rehabiliterare.

 

Fåglar med uppenbara skador, såsom en hängande vinge eller ett brutet ben, eller fåglar som är helt uttröttade (t.ex. havsfåglar efter ihållande oväder), kan ibland rehabiliteras med sakkunnig hjälp. Som privatperson får man inte ta hand om skadade eller sjuka vilda fåglar eller andra vilda djur längre än nödvändigt för att de ska komma till en godkänd rehabiliterare, och alltid högst 48 timmar. Alternativet är att ta fågeln till någon som kan avliva den, lämpligen en veterinär om man inte själv har den erforderliga kompetensen.

 

Det är länsstyrelsen som godkänner viltrehabiliterare. En lista över de godkända viltrehabiliterare som är medlemmar i den rikstäckande organisationen ”Katastrofhjälp för fåglar och vilt” finns på deras hemsida: https://kfv-riks.se/Kontakt. Viltrehabilitering är i mycket stor utsträckning en ideell verksamhet, vilket innebär att det inte finns viltrehabiliterare i alla län. Det innebär också att man inte kan kräva att viltrehabiliterarna själva ska komma och hämta skadade djur. Därtill bör man ha i åtanke att rehabilitering av vissa arter är mycket svårt, och att det för vissa arter krävs specialutformade hägn (mycket stora hägn för flygträning av stora fåglar, bassäng till simfåglar, och så vidare), vilket innebär att det inte alltid är så att den närmast belägna viltrehabiliteringsanläggningen kan ta hand om den aktuella fågelarten. Slutligen måste man vara medveten om att syftet med rehabiliteringen är att fåglarna ska rehabiliteras till full funktion så att de kan släppas ut klara sig i det vilda. Detta innebär att vid allvarligt skada eller sjukdom är avlivning av den drabbade fågeln det som är mest lämpligt ur ett djurskyddsperspektiv.

 

 

Fåglar som INTE ska hanteras:

Det är extremt sällsynt att fågelungar ”blir övergivna”. Fågelungarnas föräldrar/förälder har vanligen god koll på sina ungar, även om vi människor inte alltid kan upptäcka de vuxna fåglarna. Om man inte själv står bredvid och ser att föräldrafåglarna ligger döda så bör man utgå ifrån att fågelungen inte alls är övergiven.

 

Vissa fågelungar, till exempel många mås- och trutungar, uggleungar och trastungar lämnar boet innan de kan flyga. Det är fullt normalt, föräldrarna fortsätter att mata dem nere på marken (och uggleungar kan förvånansvärt nog klättra upp i träd och sätta sig på en gren). Ser man sådana ungar på marken är det lämpligt att man avlägsnar sig från platsen, så att man inte stör matningen eller ungarna. Om ungen sitter väldigt dumt till, t.ex. ute på en trafikerad väg) kan man flytta den några meter till säkrare mark, men inte mer än så.

 

Det är alltså inte tillåtet att ”kidnappa” fågelungar, och man riskerar att göra mer skada än nytta i sådana lägen.